Jag vet inte var jag ska börja.

Jag var lite stressad -hade lunch i skolan- när jag skrev mitt förra inlägg och jag hade lovat Sabrina att göra det så fort jag kunde för att hon var rädd att någon skulle anmäla henne för bedrägeri om jag inte tog över insamlingen så fort som möjligt. Någonting sa mig att det var det rätta att göra just där och då, att inte låta henne hamna i trubbel för att hon försökt göra en god gärning. Och mitt i all stress glömde jag att länka till hennes blogg, vilket fick somliga att fundera på om det kanske var jag själv som hade startat insamlingen, vilket det absolut inte är. HÄR är hennes blogg!

 

Jag har aldrig bett om pengar, skulle aldrig göra. Skulle aldrig ens be en vän om pengar, det är liksom inte min grej. Mina föräldrar hjälper mig i det tysta, när de kan vill säga. Bara för att de är mina föräldrar betyder det inte att de har pengar så att det räcker och flödar över, men skulle de kunna, så skulle de hjälpa mig. De vill dessutom inte bli så omnämnda i bloggen av diverse anledningar.

 

Visst att jag är deprimerad och ledsen just nu, men jag kan ändå förstå tillräckligt mycket för att säga att det är inte alls ansvarslöst att ha dåligt med pengar när man har barn, vad som är ansvarslöst är att inte se till att finna en lösning på sina problem, vad det nu kan tänkas vara. Det skulle vara ansvarslöst av mig att använda våra sista 500kr på något som inte är livsnödvändigt. Det skulle vara ansvarslöst av mig att inte se till att barnen fick mat minst 4ggr om dagen. Det skulle vara ansvarslöst av mig att köpa en stor godispåse i stället för ett paket blöjor.

 

Tack vare att jag är en ansvarsfull mamma, så skulle vi som sagt klara oss på de där 500 kronorna. Vi skulle knepa och knåpa för att få ihop vardagen, men det skulle gå. Jag skulle komma på nya maträtter av det sista vi har kvar i skafferiet och jag skulle göra egna hemmagjorda tygblöjor om det så skulle behövas (om sanningen ska fram så har jag faktiskt gjort det en gång, men det var waaay back i tiden då barnen och jag bodde med deras pappa och vi hade bara glömt att köpa blöjor, för då hade vi ju gott om pengar).

 

Säga vad ni vill om mig, men ansvarslös är det sista jag är.

 

Jag vill också tillägga att jag verkligen trodde på att barnens pappa och jag skulle hålla ihop livet ut, men så gick det inte så bra och jag valde att flytta. Också ett ansvarsfullt val, om jag får säga det själv. Att vi gick isär var inget misslyckande, som många verkar vilja få det till. Hellre lyckliga på varsitt håll än olyckliga tillsammans.

 

Och ja, jag döljer en del från bloggvärlden, även om jag är ganska öppen i övrigt, en del saker känns bara för privata för att dela med sig av. Hoppas att ni kan ha förståelse för det.

 

Även om det känns riktigt konstigt och fel för min del att ta emot pengar, så tänker jag bara visa min tacksamhet till alla er som redan bidragit. Ni är otroliga människor med stora hjärtan och om jag kunde så skulle jag göra något i gengäld för er allihop. Ingen är tvingad att bidraga och jag ser helst att vi sätter stopp här och nu, så att jag slipper bli kallad tiggare för en insamling som jag inte ens startat.

 

Carin, den summan du skänkte var alldeles för hög. Hör av dig så löser vi det! Tusen tack i alla fall, du är en fin människa, det känner jag på mig!

 

Och om ni vill ha kul, så gå in och läs kommentarerna under detta inlägg av bloggkommentatorerna. annamaria gillar jag, tack för omtanken!! :-) Kram på dig!

 

 

Ps. Jag får inget csn-lån eftersom jag inte fyllt 20 ännu, så kom inte och säg att jag borde klara mig. Det jag får utöver barnbidrag, underhåll och bostadsbidrag är mitt studiebidrag på 1050kr. Så, då var det utrett! Ds.