Naaaw lilla gumman då!

jag har tyvärr inga bra tips, det enda är väl att förklara som du gör och att det ger sig med tiden, kanske försöka låta henne/de träffa sin pappa lite oftare? Det är klart det blir en omställning för er allihopa, men om ni inte kunde bo i hop (av olika anledningar) så var det nog bäst såhär, för om ni är olyckliga så blir barnen det med.

Hon kommer förstå tids nog och det är bara att fortsätta som du gör, ge flickorna mängder av kärlek och trygghet

Men gumman!! Aj vad ont det måste göra, gjorde ont i mej att bara läsa. Men jag tror att det är ett bra tecken att hon säger så, rakt ut. Hon säger vad hon känner, kan sätta ord på det. Det betyder förmodligen att hon hanterar det hela bättre än om hon inte hade sagt något. Jag förstår att det är sjukt jobbigt.. men jag vet att det bästa är om du låter henne prata om det, fråga hur det känns när pappa inte är där. Om hon längtar efter pappa, fråga om ni ska ringa honom eller rita en teckning osv. Även om det gör ont för dej. Det är naturligt att det gör ont för henne också men förmodligen gör det ondare för dej! Barnen går att avleda.
Sedan vet jag absolut inte vad som ligger bakom er separation… men det är synd att ni intekan försöka igen? kram.

Det kanske är dags för barnens pappa att träffa sina barn lite oftare. Speciellt tindra när hon visar sådana starka käslor att hon längtar efter sin pappa. Även om han bryr sig om dom så kanske han lär visa sin närvaro lite mer.

Om du flyttade för att kärleken inte fanns kvar så gjorde du helt rätt. Barnen är förvirrade och det kommer säkert ta ett tag till men du ska inte tror att det var bättre att bo kvar för barnens skull för i slutändan är det inte det. Jag vet själv när jag var liten att mina föräldrar skulle försöka för barnens skull men det som man minns mest av det innan mamma flyttade var allt bråk mellan dem.
Önskar jag kunde komma med tips på hur du ska göra men det enda jag kan komma på är att du finns där för Tindra (alla tre) och pratar om det även om det känns tungt. Låt barnen prata och fortsätt att försöka förklara. Du gjorde det super genom att säga att pappa fortfarande älskar dem mm.
Hoppas det löser sig för er och att ni mår bra.

Önskar er ett Gott Nytt År!

Kram Cicci

Jag tycker det verkar som om du visst fanns där som stöd och trygghet för Tindra! Förstår att det gjorde ont, men det bästa du kan göra är att finnas där.

Jag minns när jag var liten och mina föräldrar hade skilt sig sÃ¥ frÃ¥gade jag av pappa “varför flyttade du?” flera gÃ¥nger och han förklarade och förklarade, men jag lyssnade inte utan hade helst velat att han bara skulle hÃ¥lla mig i famnen och krama mig och säga att han aldrig skulle lämna mig. Barnen sörjer, och behöver förstÃ¥else och tröst.

Annars finns det säkert många böcker där man kan få tips på hur man hjälper barnen att komma tillrätta med den nya situationen. Familjerådgivningen kanske också kan stödja dig så att du kan stödja barnen? Styrkekram!

Det här ligger inte hos dig Becka utan hos deras pappa. Hade han visat sig lite mer så hade det kanske inte blivit så här, Om nu Tindra bara har varit hos pappan en gång sen ni separerade så är det nåt allvarligt fel på honom. Om han är sjuk så kan han väl ta dom påföljande helg istället. Han kunde t.ex ta dom när du var sjuk. jag tycker att du skall tala om för pappan vad tindra sagt och att hon saknar sitt förra hem. Usch stackars dig.

LÃ¥ter sjukt jobbigt bÃ¥de för dig och för din dotter. Ni kan inte göra sÃ¥ att pappan kommer förbi och träffar barnen varje vecka, även om han bara har dom hos sig varannan helg(ska ha iaf, även om det ej blivit sÃ¥). Sen kanske Tindra kan fÃ¥ lite egen tid med pappa, och lite egen tid med dig? Att han har tvillingarna nÃ¥gra timmar, och Tindra nÃ¥gra timmar sÃ¥ att just Tindra fÃ¥r lite egen tid med var och en av er. Vet inte om det fungerar för er, men kanske kan vara värt att testa OM det är sÃ¥ att pappan är lite mer närvarande än vad han verkar vara nu. Jag vet ju inte allt, men man fÃ¥r ju en bild genom bloggen att han inte träffar barnen särskilt mycket…
Lycka till, glöm aldrig att du är den bästa mamman dina barn kan ha!!

Det är nog helt helt helt normalt att dom visar sånna känslor, och dom kommer anpassa sig med tiden. Tycker de är bra att ni flyttade om de inte funkade så bra. Bor tyvär kvar med min son hos hans pappa nu för jag inte har någonstans att flytta och de är inte alls bra.. Och de blir värre med tiden så de va kanske bra att du flyttade ist för att dra ut på de! Lycka till! Du är super och klarar dehär galant tjejen

Sånt skär i hela hjärteroten!
Men tvivla inte på att du gjorde fel val, barn märker om föräldrarna inte mår bra (trots att dina fortfarande är ganska små).

Gott Nytt Ã…r till er alla fyra!

Jag är själv “skilsmässobarn” ( nu har ju inte ni skilt er, men flyttat isär (sak samma) )

SÃ¥ länge ner alltid ser till barnens bästa, och kom ihÃ¥g de ser hör och märker mer än va du tror!…

Hej!
Jag har varit i samma sits som du,jag valde att bo kvar för min sons skull och hanns pappa fick flyta. Vi ville inte beröva honom det med,att få en minder förälder här hemma var nog mycket tyckte vi.Men det har varit upp och ner hela tiden och han är nu 7 år och då var han precis 2 år. Man får ta det när det kommer upp som du fick göra nu.Det finns inge rätta svar eller fel man får bara vara där när barnet behöver det. Och min son vill en i dag att mamma och pappa ska bo i hopp,men han vet att det aldrig skulle bli så. Men helst av allt att pappa får vara en mer del av barnens liv.Kanske kan han komma någon gång under veckan för att vara med barnen och du går ut en stund,bara ett förslag.Hoppas du finner en lösning som funkar för er

GOTT NYTT Ã…R PÃ… ER…

Usch vad hemskt att höra.
Men du gör helt rätt. Det kommer hon förstå nr hon blr äldre. Du är en väldigt bra mamma, glöm inte det!

Ã…hhh fyyyy vad jobbigt!

Du gjorde det bra iaf.

KRAM

Hej igen!
har en sak till dig på min blogg, antar att du får sånt dagligen, men tyckte det passade dig

Stackars Tindra..
Alla reagerar olika på en separation och hon verkar höra till dem som tar det väldigt hårt. Det kan bli bättre men det kan även bli sämre.
Min bästa kompis föräldrar skillde sig när hon var i Tindras ålder och hon mår fortfarande idag fruktansvärt dåligt av det. Likaså min pojkvän. Även om det känns svårt kanske ni borde överväga att fösöka på nytt. Att bo ifrån varandra an vara bra ett tag för att placera tankarna men de flesta barn mår som sagt bättre av att leva med båda sina föräldrar hela tiden, såvida föräldrarna inte avskyr vrandra. Har man skaffat barn tycker jag på något sätt att man är skyldig att ge dem vad alla abrn har rätt till. Två föräldrar som båda närvarar och bidrar till barnens välfärd. I värsta fall kanske ni kan bo tillsammans under vänskapliga förhållanden. Tänk på barnens bästa och lycka till. Stora varma kramar från mig till Dig och barnen =)

Ja, jag kan bara hÃ¥lla med de tidigare… Se till att han träffar dem oftare, varannan helg är inte mkt heller o dÃ¥ tycker man han kan planera annat under all annan tid han har… Berätta för honom om samtalet med T sÃ¥ kanske han förstÃ¥r
Telefon kan ju underlätta också. Säkert saknar hon sin pappa, så låt henne ringa honom när hon vill.
Sen tycker jag också att du skötte samtalet bra
Kram

Gaah det gör så ont i mitt mamma hjärta att läsa något sånt!
Jag förstår att hon är förvirrad, o vill uttrycka sig, o det är bra att du förklarar o säger att pappan älskar dom trots situationen (nu vet jag inte orsaken).
Det bästa är nog, trots att du själv mår dåligt, låta Tindra (framför allt, då de andra två är så små än) uttrycka sig, o som en tidigare skrev.. erbjud henne att ringa pappa, rita en teckning, prata om hur hon känner o det viktigaste av ALLT var ärlig. Barn är smartare än vad man tror, men prata aldrig illa om barnens far i deras närhet (det tror jag givetvis inte du gör heller).
Du är stark o så *pip* bra, fortsätt som du gör o du kommer lyckas bra med dina flickor!
Sen hoppas jag att du får ett bra avslut på det här året o ett bra år som kommer, all lycka till er!
Kram

Vill be dig om en jättetjänst!
Ägna en tanke åt mina vänners 3-åriga dotter som brann inne på julafton! Himlen har fått ännu en underbar ängel! <3

Jag förstår attdet känns i hjärtat och att du skulle vilja skydda ditt älskade barn från de här känslorna. Men många pratar om att hålla ihop för barnens skull och jag tror att det kan vara lika rätt att flytta isär för barnens skull. Du har valt, och du valt rätt för dig och dina barn. Mina föräldrar separerade när jag var fyra år, vilket jag senare förstod och var mycket tacksam över! Vi flyttade från ett stort hus i ett fint område till en liten lägenhet i ett sämre område. Men något jag minns som positivt var att alltid ha mamma nära och att jag märkte att hon var nöjd med livet och med mig och min bror och vår lilla familj. Den känslan hon förmedlade betydde mycket! Jag tror att du gjorde helt rätt i att bekräfta Tindras känslor och finnas där för henne, men samtidigt lugna henne med att allt är som det ska och att det är/blir bra. Ta hand om er!

Jag är inte förvånad! Att föräldrar separerar är inget som barn fixar på studs. Men en sak gör mig otroligt förvånad!

Det är snart 2010 och flickorna ska bara träffa sin pappa varannan vecka?! Jag möter genom mitt jobb massor med barn vars föräldrar har separerat och i princip alla bor en vecka i taget med sina föräldrar. Det ni praktiserar är en lösning som gällde för trettio år sedan!

Hur tror eller förväntar du/ni er att så små barn som era flickor ska kunna ha en bra kontakt med sin pappa när de inte träffas oftare? Jag har ingen aning om vad denna lösning beror på men mitt spontana tips är att ha flickorna en vecka i taget! Då får både du och flickornas pappa ta samma ansvar och flickorna får en fair chans att ha en bra relation till er båda! Som det är ordnat nu kommer de bara att få sämre och sämre kontakt med sin pappa.

Visst är det tufft att “avstÃ¥” barnen en vecka men det är ett föräldraansvar att göra det!

Kan ni inte lösa det själva så kan man få hjälp med hur vårdnaden ska arrangeras.

Lycka till!

Jag är ett skilsmässobarn (dock “vuxen” nu), sedan jag var tre Ã¥r gammal. Aldrig nÃ¥gonsin har jag klandrat mina föräldrar för att vi inte var “ideal-familjen” trots dÃ¥lig ekonomi och flängande mellan mamma och pappa. Tvärtom har jag alltid varit tacksam för att de separerade i tid sÃ¥ att jag och min yngre syster slapp allt brÃ¥k och alla konflikter, samt skulden att veta “de är bara ihop för vÃ¥r skull… dvs, de är olyckliga och det hade de inte varit om vi inte funnits”. Jag tror säkerligen att Tindra kommer känna samma sak när hon växer upp, sÃ¥ oroa dig inte. Barn mÃ¥r bra av att ha lyckliga föräldrar och folk som älskar dem omkring sig, inte av att ha “den perfekta familjen”. Hoppas ni fÃ¥r ett bra nyÃ¥r! /Lisa

Hej!

Trevlig blogg du har! Lös gärna dagens tankenöt på min blogg: http://klippans.blogg.se och ha chansen att få din blogg länkad imorgon! En ny chans varje dag.

Passa även på att kika in dagens humorinlägg och få dig ett gott skratt såhär på kvällskvisten. Sköt om dig! /Pierre

Tvivla aldrig på om du gjort fel. Du har gjort rätt. Kram!

Till Znogge : VadÃ¥ hur vÃ¥rdnaden ska arrangeras? VÃ¥rdnanden har ju inget med umgänget att göra överhuvudtaget. Bara för att varannan vecka fungerar för vissa barn och föräldrar gör det inte det för alla pga olika orsaker och de finns ett flertal andra lösningar än just varannan vecka som gör att barnen fÃ¥r bra kontakt med bÃ¥da sina föräldrar och bara för att man har varannan vecka sÃ¥ betyder det inte att ett barn knyter an till bÃ¥da föräldrarna… shit blir mörkrädd att det finns sÃ¥dana som du som inte tänker längre än näsan räcker, vad jobbar du som kan man ju undra som inte har nÃ¥gon koll, donken kanske???!!

Du vet bäst, du flyttade för att du visste att det var rätt. Men det är klart det är svårt att förstå för Tindra, stackarn. Hon behöver mer tid med sin pappa.
Jag är bonusmamma till en nu 7,5 årig tjej. Hennes föräldrar separerade när hon var drygt 2 och hon kan inte alls minnas att dem bott ihop. Så hon längtar inte tillbaka till det heller vilket gör att hon stortrivs med sin situation. Hon kommer till oss varannan helg och hon vet inget annat gäller bara att kämpa på. tyvärr kommer tindra nog att glömma att ni bott ihop men hon kommer bli världens lyckligaste ändå!
kram Hanna

Jag har separerade föräldrar i nuläget, men under tvÃ¥ Ã¥rs tid levde vi alla som en “familj” och jag gick ständigt med vetskapen att “de hÃ¥ller ihop för min skull”. Det i sig gjorde att när de brÃ¥kade, när det skreks och grät sÃ¥ tyckte jag att allt var mitt fel, de hade varit lykligare utan mig osv. Det gjorde riktigt ont att läsa, för jag vet hur stor längtan det är efter den ena föräldern. Det jag önskar är att jag hade fÃ¥tt lika mycket tid med BÃ…DA föräldrarna, eller iallafall att fÃ¥ träffa min pappa dÃ¥ och dÃ¥. Som de har nämnt i tidigare kommentarer - lÃ¥t henne rita en teckning till Christoffer, hjälp henne ringa till sin pappa, arrangera sÃ¥ att de träffas lite oftare. SÃ¥ att hon känner att han inte är frÃ¥nvarande.

Hoppas du och dina flickor får en riktigt fin nyårsafton!

Om inte du mår bra mår inte dina barn bra. Tvivla aldrig på dina val, Tindra är liten, men hon kommer att förstå. Du är en fantastisk mamma, keep up the good work!

Det finns inget som gör så ont i hjärtat som att höra och se sitt barn undra, längta, sakna och inte förstå, inte förstå varför mamma och pappa plötsligt inte bor på samma ställe.

Inte förstå varför pappa inte finns här lika ofta som vanligt. Jag är i precis samma sits,
har en son på snart 4 år, jag och min sons pappa har flyttat isär, ibörjan umgicks vi som vanligt, nästan varje dag å min son sov hos sin pappa varje helg,

sen träffade sonens pappa en ny å nu är min son bara hos sin pappa varannan helg å de har varit en lång sorg för min son, han undrar, frågar, längtar, saknar, är ledsen å de skär rakt igenom mitt hjärta!!

men trots allt så vänjer barn sej, till en början var min son mycket ledsen men de går bättre nu, han har fortfarande sina stunder när han är ledsen å undrar men de är ändå lättare å de går längre mellan gångerna av ledsamhet..

Barn är väldigt bra på att anpassa sej och hur jobbigt de än känns så finns de inte mycket annat man kan göra än att ge all sin kärlek, förklara att pappa älskar barnet, uppmuntra barnet till att ringa pappa och försöka att bara göra det bästa av allt och försöka att se positivt på de hela hur svårt de än är!

Vinden vänder alltid till slut!

Många styrke kramar till dej becca å tack för en väldigt fin blogg!

Visst gjorde du rätt som flyttade om kärleken inte fanns kvar

Men…du kunde krävt att fÃ¥ bo kvar i lägenheten med barnen där dom är vana att bo och där dom har tryggehten
Att både gå isär och rycka upp barnen från sin boplats kan bli för mycket

Och sen är varannan helg för långt i sär för små barn att träffa sin andra förälder
Det bästa vore om dom fick träffa honom några gånger varje vecka istället
2 veckor bort från ena föräldern kan kännas som åååår för ett litet barn

Hur man än kanske inte gillar varandra som vuxna när man går isär så ska man för fan se till att kunna ha kontakten som gäller barnen och då sätta undan sina egna känslor i allt.
Barnen går före allt annat!!!

Hej Becka!

Känner så med dig när jag läste det här inlägget. Har inga egna barn, men är själv skilsmässobarn och vet hur jobbigt det var när jag var mindre men också hur mycket mer jag förstår nu i efterhand. Barnen kanske är för små för att förstå anledningen till att mamma och pappa inte bor tillsammans, men så länge dom får träffa båda sina föräldrar och känner sig älskade så kommer dom klara sig fint tror jag.

Kanske behöver barnen träffa sin pappa lite oftare än varannan helg om det är praktiskt möjligt. Som en annan skrev så känns dagar som en evighet för barn.

Tror i alla fall du gjort rätt som flyttat om det inte funkade. Mina föräldrar höll ihop ett tag för mig och mina syskons skull, men detta resulterade i att det blev dålig stämning i huset och fler och fler bråk och DET kände vi barn av. Hade förmodligen varit bättre om de separerat som vänner , som ni.
Du verkar vara en tokstark tjej. Och det märks hur mycket du älskar dina barn. Det är det vikitga i slutändan. Önskar dig och din familj all lycka under det nya året! Stor kram

/En som jobbar på Donken men kan tänka för det.. ( Mia)

Becka, jag känner inte dig överhuvudtaget, men ändå så är jag övertygad om att du är en av världens bästa mammor! Jag läser din blogg regelbundet och jag tycker det är så fascinerande att en tjej på 18 år, ensamstående kan ta hand om tre barn som mår BRA. För det syns på bilderna ska du veta, dina barn ser lyckliga och välmående ut, det är det viktiga!! Angående ditt inlägg nu då, vad du än gör, lägg inte skulden på dig själv. Din dotter har tagit skada av separationen, men hon hade förmodligen mått ännu sämre om ni fortfarande varit tillsammans och stämningen mellan dig och Coffe varit dålig eller om ni hade stått och skrikit på varandra med jämna mellanrum (vet ju inte varför det tog slut). Och sen måste jag hålla med Kikky om att ringa till pappa, prata om honom regelbundet, rita en teckning om pappa nog skulle vara jättebra för Tindra.
Till sist, gott nytt år Becka!! KRAM

Vad hemskt. :’/ Jag tycker ni borde försöka träffas och göra saker tillsammans. OcksÃ¥ kankske det skulle kunna kännas bättre för Tindra om hon kan prata med Coffe i telefonen, men jag vet inte ni kanske redan gör nÃ¥got sÃ¥nt. Men kanske dom skulle kunna prata en gÃ¥ng om dagen, sÃ¥ hon fÃ¥r berätta vad hon gjort under dagen kanske och säga godnatt, en tanke bara. Fast det hon verka sakna när hon sagt sÃ¥här är väll att ni ska bo ihop. Men förklara för Tindra att det blir bäst sÃ¥ för att ni inte kan hÃ¥lla sams, eller hur det är. NÃ¥got som är viktigt som jag tycker du ska tänka pÃ¥ är att inte prata skit om eller bara fÃ¥ Pappan att verka dÃ¥lig. För det är jätte jobbigt, det tycker jag nu som femton Ã¥ring ocksÃ¥ att det är när dom klagar pÃ¥ varandra fast till mig. Hoppas att det gÃ¥r bra med allting Kram

MÃ¥ste börja med att säga att du har en toppenblogg.. och du verkar alltid sÃ¥ stark och förstÃ¥ndig. En förebild för de som säger att “unga mammor inte är bra”.. (usch..)

FörstÃ¥r att tindra reagerar som hon gör. Och det är svÃ¥rt att veta vad man ska göra i en sÃ¥dan situation. När jag var liten slutade min pappa att prata med mig. VARJE kväll i nästan 12 Ã¥r (vill jag minnas) ringde jag honom och sa “pappa, jag vill komma till dig. när ska vi ses” varje gÃ¥ng fick jag svaret “vi fÃ¥r se när du blir lite äldre” - att som barn, växa upp med en förälder kanske inte alltid är sÃ¥ lätt. Trots att mamma försökte förklara pÃ¥ bästa sätt sÃ¥ föstod jag aldrig. Oj denna historian kan bli hur lÃ¥ng som helst, sÃ¥ jag avslutar med detta..
Det DU mår bäst av kommer också barnen må bäst av på längre sikt. Sen kommer hon nog aldrig att förstå VARFÖR det är såhär. Du kan bara finnas där för henne, tids nog kommer hon att förstå!

MÃ¥nga kramar