Tindra

 

De gör mig så glad, så lycklig i hela själen. De förgyller min annars så ensamma vardag och gör mig hel, på ett sätt som bara en förälder kan förstå. Alldeles uppfylld av kärlek. Som en liten uppiggande blomma mitt i en snöstorm, så som bara barn kan vara.

 

Mitt hjärta svajar, men saktar ner och står nästan still, på tå (bara dunkar väldigt hastigt) när jag är med mina barn. Jag glömmer bort den oro och den sorg jag annars känner och vill bara finnas för just dem, mina älskade barn.

 

Allting är som en dimma bakom mina barn. Någonstans där, i den ogenomträngliga dimman, finns ett mörker som jag bara känner när barnen sover. När de inte finns här för att få mig att le. En på något sätt distanserad depression, som gärna vill trycka ner mig men som inte lyckas för att jag har mina solstrålar som står som en borg runt mig, väcker mig varje morgon och tvingar mig vara den bästa mamman jag kan vara för mina barn.

 

Det fantastiska med barn är att vad vi än gör fel som föräldrar, så älskar de oss i alla lägen. De ser upp till oss som idoler, följer oss i vartenda steg vi tar. Ser oss misslyckas, förbättras, misslyckas igen och förlåter oss. Ger oss en kram som säger att de älskar oss, att vi får misslyckas ibland. Att vi måste, för att lära oss bli bättre.

 

Enya

Tuva