Då var vi hemma igen, äntligen!! Egentligen kom vi hem förrigår förmiddag, men då hade jag fullt upp med att amma bebisar och spendera så mycket tid som möjligt med lilla Tindrisen! Farmor (barnens) kom förbi med en jordgubbstårta, som hon hade gjort till oss (men mest till Tindra, som hon sa) för att fira våran hemkomst. Jordgubbarna var ifrån våran trädgård! Den var otroligt god och det var lustigt att jag vaknade så sugen på tårta samma morgon och sedan fick smaka på en! Mums, säger jag bara!

Jag antar att alla, eller dom flesta, redan läst om oss i Aftonbladet, Norrköpings tidningar & metro och kanske tillochmed sett oss pÃ¥ tv (kanal 24NT) eller hört oss pÃ¥ radio (P4 extra)… Och de som ringt är Allt om barn, finnmarken & Altaposten (de 2 sista är norska tidningar). Ja sÃ¥ gÃ¥r det när man är en "barnmaskin". Tur att vi är det för annars hade vi inte varit sÃ¥ lyckliga som vi är idag - Tre alldeles perfekta och fina smÃ¥ flickor, som är av oss! VÃ¥ra smÃ¥ underverk.

Jag antar att det är många som undrar hur det har gått och det tänkte jag berätta för er nu

Vi åkte som sagt in till sjukhuset tisdag kväll den 1:a Juli, för att sova över en natt innan kejsarsnittet eftersom det var planerat till såpass tidigt på morgonen som kl.09:00 (man ska vara nyduschad, samma morgon när man kommer och tvätta sig med nån speciell desinfektionssvamp, tror jag och eftersom vi måste elda för att få varmvatten i huset, så skulle vi vara tvungna att gå upp jättetidigt, för att sedan åka en timmes biltur in till sjukhuset). Så vi kom dit iallafall, runt 22-tiden på kvällen. Både jag och Coffe var på helspänn och det pirrade nått otroligt i magen! Vi hade en jättmysig kväll tillsammans i vårat trista lilla sjukhusrum, vi spelade kort (skitgubben), åt baguetter med skinka, ost och diverse grönsaker och så smaskade vi på ett pringlesrör och en varsin Sprite!

Vi fick "order" av personalen att gÃ¥ upp kl. 07:00 dagen efter, för att hinna duscha, svälta ihjäl medans Coffe Ã¥t frukost och sätta in en kateter inför operationen! Vi var sÃ¥ pirriga att vi höll pÃ¥ att spricka. Vi satt och väntade pÃ¥ vÃ¥rat lilla trÃ¥kiga rum, med kala väggar och ingen tv att fördriva tiden framför, medans klockan tickade saktare än nÃ¥nsin… När klockan var strax före 9 kom en barnmorska in och berättade att det kommit ett akutsnitt innan, som drog ut pÃ¥ tiden, sÃ¥ vi fick vänta lite till… Efter en lÃ¥ng (och trÃ¥kig) tid av väntan kom samma barnmorska tillbaks och sa att det var ännu ett kejsarsnitt som var mer akut än vÃ¥rat, sÃ¥ vi fick vänta "lite" till… När klockan var ca. 11:20 kom barnmorskan tillbaks IGEN och sa att operationen var genomförd men att läkarna och barnmorskorna var tvungna att gÃ¥ lunch och att de skulle snitta mig direkt efter. Kl 13:00 körde de mig i sjukhussängen, bort till operationen! Först fick jag ligga i ett väntrum, medan Coffe bytte om till operationskläder, sedan gick/körde vi in till själva operationssalen.

Jag hade inte varit ett dugg rädd för snittet innan, trots att jag hellre ville ha en vaginal förlossning från början, men när jag väl kommit in till OP-rummet och alla 78 000 läkare och barnmorskor stod och förberedde sig för snittet, så brast det totalt för mig. Jag vet inte om det var att jag vart plötsligt rädd för själva snittet eller om det var att allting kommit med så kort varsel som det vart sådär. Coffe var så stöttande man kan vara, han satt och strök mig över pannan, höll mig i handen och sa upprepade gånger "Du är så duktig, jag är så stolt över dig älskling" och det kändes så bra att höra. Medan han satt brevid mig som en ängel och tröstade och stöttade mig så fick läkarna springa och hämta & slänga snytpapper åt mig titt som tätt. Jag kunde bara inte sluta gråta, verkligen panikgråt. Ibland kändes det som att jag skulle tappa andan och bara dö, för att jag grät så mycket (men det gjorde jag inte, tack & lov). Efter ett tag fick jag sätta mig upp med min ofantligt tunga mage och böja mig framåt för att få spinalbedövningen, jag minns exakt hur det kändes, ganska skönt faktisk, det började bli varmt och "pirrigt" i rumpan & benen nästan direkt efter att dom gett mig sprutan! Skulle nästan vilja jämföra det med att få lustgas, fast det är inte skallen som blir lustig utan kroppen liksom. så svårt att förklara, tror nästan man måste känna själv för att förstå.

Efter bara en kort stund var jag helt bedövad från brösten och ner! Det kändes jättelustigt, men ändå ganska skönt. jag försökte lyfta benen men det gick inte, jag hade ingen kontroll över min kropp längre! Jag kunde känna när de rörde mig, men kände ingen smärta eller kyla. De satte upp ett skynke framför mig och Coffe för att vi skulle slippa se rakt in i buken när de skar och hade sig. Coffe höll mig i handen och stöttade mig under hela tiden. Narkosläkaren, som satt på samma sida av skynket som mig och Coffe, reste sig upp och sa "Nu är det inte långt kvar" - Jag vart så glad och låg där helt nervös, med pirr i magen - sååå förväntansfull!! Jag känner hur dom trycker och drar i magen, den liksom hoppar upp och ner och plötsligt hör vi ett litet skrik, Tuva var ute! De kom runt med henne till våran sida, visade henne för mig och jag började storböla, vad vacker hon var (och är).. Coffe pussade på mig och innan vi visste ordet utav det var nästa flicka ute, Enya! De kom runt med henne till våran sida av skynket och hon var precis lika vacker, men mycket blekare. Coffe pussade på mig igen och jag fortsatte böla, medans han gick in till ett litet rum precis intill där navelsträngarna skulle klippas.

Flickorna föddes kl.13:30 resp. 13:31 Jag låg kvar och kände hur det började dunka i huvudet på mig, det var fruktansvärt, men än så länge kunde jag stå ut med huvudsmärtan. Efter en stund kom Coffe tillbaks in till OP-rummet igen och berättade att de skulle köra ner med flickorna till avdelning 15, platsen för tidigt födda barn. Jag frågade om de mådde bra och hur stora de var, han sa att de mådde bra men att de inte hade vägts och mätts än. Jag har fått förklarat för mig att de lades i en öppen kuvös, eftersom de var 4 veckor tidigt födda. Tuva kämpade imot och försökte hålla sig fast i kanten till kuvösen när de skulle lägga ner henne, hon ville inte ligga där i. Sedan togs dom ner till neonatalen. Coffe följde med och han var så stolt och glad och satt med flickorna så mycket han kunde. Jag fick ligga kvar på OP-sängen en stund till medan dom sydde igen magen, sedan kördes jag upp till uppvaket, där jag fick dela rum med fler nyblivna mammor, som genomgått kejsarsnitt. Jag spydde på vägen upp, bara galla eftersom jag blivit åtsagd att fasta den dagen. När jag låg på uppvaket började jag spy igen och en mamma fick ringa på "signalklockan" för att personalen skulle komma. Mitt huvud dunkade fortfarande av smärta och det blev allt mera outhärdligt. Mitt i allt elende var jag otroligt törstig men orkade inte dricka, inte ens ur sugrör medan personalen höll i glaset.

Plötsligt insåg jag hur förlamad jag faktiskt var, vid det här laget kunde jag vifta med tårna, men inte lyfta eller flytta på benen! Jag fick panik för att jag inte kunde styra min kropp och samtidigt mådde så dåligt så jag började ropa efter hjälp. Kort därefter kom stolta pappan in med ett stort leende på läpparna och berättade hur fina de var och att Enya var större än barnmorskan från ultraljudet hade beräknat och att hon alls inte hade slutat växa. Han sa att han skulle ta reda på deras vikt och längd och komma upp med den senare, men nu ville han ner till barnen igen och sa att han skulle komma tillbaks igen. Jag låg i sängen och mådde som sagt inget vidare och Coffe har berättat för mig såhär i efterhand att jag inte var vidare trevlig mot personalen som tog hand om mig under uppvaket, men jag har bett om ursäkt *hi hi*..Därefter kördes jag bort till mitt eget rum, jag var helt trött och slut i kroppen och huvudet dunkade bara hårdare och hårdare, dessutom kunde jag inte somna trots att jag var så trött.

En undersköterska kom in och sa till mig att jag närsomhelst kunde säga till, så skulle jag bli nerkörd i sängen till våra döttrar! Jag vart jätteglad och tänkte att jag bara skulle bli lite piggare och så skulle jag åka ner till dom! Jag bad efter värktabletter mot huvudvärken men den gick inte över utan vart bara värre. Jag låg och kände mig som världens sämsta mamma för att jag inte orkade åka ner till mina döttrar, jag ville så gärna, men kroppen sa ifrån. Jag bara önskade att jag skulle må bättre så att jag kunde komma ner till de små älsklingarna! Fick smärtstillande, men värken i huvudet vart bara värre och värre! Runt 22-tiden samma kväll som de föddes hade jag fortfarande inte blivit bättre och heller inte orkat träffa de små, det var runt den tiden som de körde ner mig till huvudröngten för att kontrollera att jag inte fått någon blödning i hjärnan, men allting såg bra ut och påväg där ifrån körde de förbi mig hos mina flickor.

Tårarna bara forsade ner för kinderna när jag såg de ligga där, våra små knyten, som var alldeles perfekta. Nu hade vi fått deras vikter och längder! Tuva vägde 2310g & var 45,5 cm lång medan Enya vägde 2135g & var 45 cm lång! Det var alltså ganska stora flickor, inte alls så små som barnmorskan hade trott. Efter en stund av mys började huvudet sprängas igen (kändes det som iaf) så läkarna körde upp mig igen

Dagen efter åkte jag ner till flickorna så tidigt jag kunde på morgonen, jag hade fortfarande huvudvärk, men inte riktigt lika illa som dagen innan! Nu behövde dom inte kuvös längre, men fick ligga i en värmebädd bara för att kolla om de höll värmen som de skulle, vilket de gjorde. Jag började direkt med amningsförsöken och båda flickorna sög jättebra, inga problem alls. Då var det bara att börja öva vid varje mattillfälle och samtidigt som de sög fick jag sondmata de för att de skulle bli mätta, eftersom mjölken inte runnit till riktigt än då.

Nu kunde jag gå lite, men eftersom jag var så trött fortfarande så satt jag mest i rullstol. Coffe & jag körde ner med rullstolen till deras avdelning så ofta vi kunde och det var så jobbigt att behöva vara på en helt annan avdelning medan en bunt med då helt okända människor skulle ta hand om våra barn! Personalen på neonatalavdelningen sa hela tiden hur duktiga och pigga våra flickor var för att vara så tidigt födda och det kändes underbart att höra! Efter ett par dagar fick vi flytta ner till neonatalen och få ett eget rum där, tillsammans med barnen. Det var jätteskönt, man kände sig så splittrad när tvillingarna låg på en avdelning, jag på en, Tindra hemma och Coffe som pendlade fram och tillbaks mellan oss alla fyra.. Äntligen blev det lite enklare! När jag var inlagd på bb tis-tors så låg Coffe där med mig, tors-fre åkte han hem till Tindra, första natten på neonatalen låg han också med mig och flickorna men dagen efter kände han sig dålig och var tvungen att åka hem igen! resten av dagarna låg jag själv och Coffe var hemma och fixade inför våran hemkomst. Han kom hit över dagen så ofta han kunde och Tindra följde med.

De sista 5 dagarna grät jag som en tok nästan varje kväll för att jag saknade Tindra så mycket, det var det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv, kände mig så dum som hade "övergett" henne och var rädd att hon skulle sluta älska mig, hur dumt det än låter. Gud så jag saknade henne, det gjorde så ont i mig att behöva missa så mycket och inte kunna pussa på henne och säga godnatt varje kväll. De första två gångerna hon kom på besök var hon jättereserverad och tittade knappt på mig och när hon väl gjorde det så såg hon så ledsen ut. Tredje och sista dagen hon kom på besök var hon jätteglad och sa bara "mamma mamma mamma" och då vart jag alldeles varm i lilla mammahjärtat, tänk att bara ett litet ord kan vara så härligt att höra! Gud så jag älskar mina barn!!!! Amningen föresten funkade jättebra nästan direkt, jag dubbelammar nu och det är jättebekvämt

Nu har vi tre prinsessor - Tindra, Tuva & Enya!

orkar inte skriva mer nu, bilder kommer senare!

Kram på er alla trogna underbara läsare och tack för alla kommentarer vi har fått!