Natten vart som sagt riktigt lyckad. Vi (alltså jag och Elin) träffade en härlig brud och hennes kompis, som råkat missat sin sista buss, så jag bjöd med dem hem till mig där de fick sova lite. Det var trevligt! För övrigt hade vi en kille efter oss hela kvällen som verkligen störde oss. Det var inget fel på honom, förutom att han var väldigt onykter och närgången, det kändes liksom jobbigt att inte få dansa i fred. Tillslut kom jag på den briljanta idéen att säga till honom att vi var ihop (jag och elin) i hopp om att få honom att gå vidare, tyvärr ledde det till att han försökte få omkull oss båda två. Mission failed!!

Nu är jag lycklig i själen, för nu har mina barn kommit hem till sin mamma igen. Tuva vart jätteglad, Tindra likaså men Enya lutade sig bakåt när jag skulle dra ner dragkedjan i hennes tröja så att hon slog sig ganska hårt (skrapsår) mot vagnen, därefter ville hon inte titta åt mitt håll på kanske 5-10 min. De vart alla tre lite ledsna när pappa skulle gå igen, stackarna..

Vi hade lite söndagsmys när barnen kom. Alla fick en varsin liten skål med chips och ostbollar. Jag hade saknat deras närvaro och kände verkligen att mys var det enda rätta för stunden Just nu ligger T & E och sover medan jag och Tindra sitter i vardagsrummet och lyssnar på Melissa Horns “Vår sista dans”. Elin är kvar här än, vi ska laga någon god mat snart. Intressant ;-)

Nu ska jag gosa med Tindra, tänker tillbaks till min egen barndom och blir extra varm i hjärtat idag. På något sätt får jag liksom en nostalgisk skön känsla i hela mig. Minnen, bra minnen.. Jag tror att mina barn är lyckliga! Mamma älskar er!!!

Då var den stora dagen kommen! Dagen då barnen för första gången sedan vi flyttade, för två månader sedan, ska HEM till sin pappa. Hem.. Och sova där.. Tindra har sovit där en gång, men för T & E blir det första gången. De kommer hem i morgon igen. Tindra har varit helt uppspelt och glad hela morgonen. Hon har själv packat ner det viktigaste i sin lilla handväska, nämligen nappen och en påse med godis.

Hon gjorde sig fin med lila strumpbyxor, rosa tunika (för liten, men hon ville ha den), en rosa skjorta över (öppen, så att man ser tunikan under) och sist men inte minst hade hon sina snygga kängor som går halvvägs upp till knäet. Värsta gullungen!

“Pappa och Tindra, snart kommer haan, snart kommer haaan. Pappa och pappa och pappaaaaa” gick hon runt och sjöng medan hon ivrigt väntade på att han skulle plinga på. Det första (okej, kanske tredje eller fjärde, men struntsamma) hon sa när vi hade öppnat dörren och hon såg sin pappa stå där utanför var “Jag ska inte sova hos mamma!!”, hähä.. Snacka om skönt att slippa mig Äh, det var så det lät iaf.

Tuva och Enya pratar inte så mycket, men de verkade glada när pappsen kom och hämtade dem. Ingen protest där inte! Han har nyligen fått körkort, för övrigt. Pappan alltså

Jaha, då var man barnledig… “Vad gör man då” undrar ni…? Då städar man! Man städar och man städar och man städar, och sen lagar man trasiga vagnar, mekar ihop cyklar, byter lampor och handlar allt man aldrig annars hinner/kan handla.. Som till exempel taklampor och köksredskap… Sedan duschar man typ 6-7 gånger, i ren protest för att man annars bara hinner duscha 3-4 ggr per vecka… Sedan går man på toaletten och sitter där länge, kanske läser en bok samtidigt… Retas lite med livet…

Tindras video, minns ni den? Länge sedan jag gjorde den och nu blir jag alldeles gråtfärdig bara jag ser den.. Måste ta mig tid att göra en till T & E snart också.. Tog bara så himla lång tid..

Nä, nu ska jag sätta fart med hushållsarbetet så att jag gör mig förtjänt av kaffe och shopping..

Tindra

De gör mig så glad, så lycklig i hela själen. De förgyller min annars så ensamma vardag och gör mig hel, på ett sätt som bara en förälder kan förstå. Alldeles uppfylld av kärlek. Som en liten uppiggande blomma mitt i en snöstorm, så som bara barn kan vara.

Mitt hjärta svajar, men saktar ner och står nästan still, på tå (bara dunkar väldigt hastigt) när jag är med mina barn. Jag glömmer bort den oro och den sorg jag annars känner och vill bara finnas för just dem, mina älskade barn.

Allting är som en dimma bakom mina barn. Någonstans där, i den ogenomträngliga dimman, finns ett mörker som jag bara känner när barnen sover. När de inte finns här för att få mig att le. En på något sätt distanserad depression, som gärna vill trycka ner mig men som inte lyckas för att jag har mina solstrålar som står som en borg runt mig, väcker mig varje morgon och tvingar mig vara den bästa mamman jag kan vara för mina barn.

Det fantastiska med barn är att vad vi än gör fel som föräldrar, så älskar de oss i alla lägen. De ser upp till oss som idoler, följer oss i vartenda steg vi tar. Ser oss misslyckas, förbättras, misslyckas igen och förlåter oss. Ger oss en kram som säger att de älskar oss, att vi får misslyckas ibland. Att vi måste, för att lära oss bli bättre.

Enya

Tuva

Den här Elin som jag skrev om, hon skrev en kommentar igen. Tydligen menade hon inte något illa med sin kommentar utan uttryckte sig bara lite fel. Tack för att du talade om det för mig, det känns skönt att tillochmed du förstod min reaktion på kommentaren och det är framför allt strongt av dig att erkänna det i stället för att inta en försvarsposition och förvärra hela situationen, vilket många (jag inräknad) säkert skulle gjort om man läst mitt upprörda svar :-)

Det går upp och ner hela tiden! Barnen blir sjuka, sedan halvsjuka, sedan sjuka, sedan halvsjuka. Just nu är bara Tuva sjuk, hon har hög feber och allmäntillståndet är väl inte det bästa. Det hela känns lite jobbigt, för jag vet att jag inte har råd att missa mer i skolan. Kalla det negativitet om ni vill, själv kallar jag det realitet! (Jo, en del tycker att jag blivit mer negativ på sistone, jag menar att jag fått fler motgångar på sistone, för någon negativ person är jag inte. Alla inlägg kan inte vara strålande positiva och glada, för jag är en vanlig människa - precis som du som läser bloggen.)

Något positivt med sjuklingen är i alla fall att hon har en väldigt snäll mormor som är hemma för vård av barnbarn i två dagar. Hon var här med dem idag och kommer att vara här med dem i morgon igen! Därefter, om barnen fortfarande är sjuka, kommer min snälla bror att vara barnvakt medan jag är i skolan. Men det känns ändå lite jobbigt, jag vill ju inte betunga dem med mina problem riktigt. Fast å andra sidan får de väl skylla sig själva som erbjuder sig att hjälpa mig.

Enya var hemma med Tuva och mormor, men Tindra fick gå till dagis idag. Jag tänkte att hon kanske skulle tycka att det var kul att gå dit ensam en dag. Att vakna ensam med mig, äta frukost med mig och sen gå fullkomligt ostressat bort till förskolan och hinna prata med mamma på vägen.

Well, bortsett från att hon var otroligt morgontrött och knappt ville ha någon frukost vilket i sin tur ledde till att vi kom lite sent och inte hann prata så mycket på vägen förutom “Mammaaaa!! JAG VILL INTE SPRINGA! Släpp ner miiiiig!”, så var det väl mysigt

När vi kom fram och hon insåg att jag skulle lämna henne på förskolan utan syrrorna, så blev hon väldigt ledsen! Hon kramade om mig hårt, hårt och ville inte att jag skulle gå där ifrån. Hon skrek och grät efter “mamma” och fröknarna sa åt mig att gå där ifrån och att hon snart skulle bli glad igen. Vi (läs jag) vinkade genom fönstret och sedan stack jag med ett väldigt ledset mammahjärtat. Så fort jag satt mig på bussen ringde jag för att höra att allt var okej - och det var det! Hon hade redan börjat leka och skratta och jag kunde känna mig lugn. När jag sedan hämtade henne vid 16, sprang hon snabbt fram till mig med ett leende på läpparna och gav mig en stoooor kram.

Idag, strax innan jag skulle lägga barnen, försökte jag förbereda dem lite på att morgondagen kommer bli precis som dagen idag, nämligen så att Tindra går till dagis och att de minsta stannar hemma. Jag ville liksom få det att låta kul och spännande och sa;

“I morgon kommer mormor igen och tar hand om Tuva och Enya medan Tindra är på dagis och mamma i skolan! Tänk så kul det ska bli!” och så gav jag dem ett stort, fånigt leende, varpå Tindra svarar med sarkasm i rösten och en sned blick som säger att jag är helt knasig i bollen;

“Mamma, det ÄR inte så kul *konstpaus* Det är INTE kul!”

SJälvklart också med betoning på versalerna ovan.

Översatt tíll fjortisspråk: “Asså du fattar ju typ iiiiingenting!!!”

Vackra lilla Tindra under själva konfirmationen i Norge

Avslutar med en härlig bild från sensommarn när Saga och Tindra var ute i mysiga Vilbergen.

Hello people! Kom nyss hem från skolan och ska snart gå och hämta barnen. Vi kom hem så sent som kl. 22.00 igår, så jag hann inte skriva just för att jag skulle till skolan idag och var tvungen att få mig lite sömn. Resan hem var lite, lite kaotisk Under bussresan från Tofte till Oslo vart Tindra åksjuk och spydde väldigt mycket! Vi torkade, tröstade, bytte kläder, desinfekterade händerna och gick av bussen.  När Tindra kom ut var hon plötsligt superglad! “Roligt att åka buss! Tindra spydde på bussen! Det var roligt att åka bussen! Tindra spydde jättemycket! Tindra ska åka buss igen!!” sa hon efter att vi hade gått av!!

Under tågresan var Tuva och Enya riktigt sura av och till. Vi turades om med barnen även denna gång, men det blir ju inte riktigt så att man kopplar av när man hör sina barn skrika från sätet framför ;)

Jag och barnen ska antagligen fira jul där också, och den gången kommer jag att åka själv med flickorna, under förutsättningen att vi får en kupé att sitta i!! Jag ska beställa biljetterna i god tid så att ingen annan får dem. Det känns nytt, spännande, läskigt, roligt - allt på samma gång!

Måste hämta barnen nu, bilder kommer ikväll!! Kram

Hello! Nu sitter jag i Tofte, 2 timmar från Oslo! Resan var lång, fast kort! Med tanke på att vi bara reste øver dagen så var det ganska kort, men det kændes jættelångt eftersom vi satt vakna hela resan.  Det gick otroligt bra med barnen, de var glada och nøjda hela vægen och att somna på tåget var inget problem før flickorna. Well, Tindra var vaken på tåget, men hon somnade på bussen mellan Oslo och Tofte.

Innan tåget gick från Norrkøping, gick vi førbi pressbyrån før att køpa lite gotter att ha med och då træffade vi en mammabecka-læsare! Det var lite roligt, før det ær inte många som vågar komma fram och prata. Jag ångrar bara en sak och det ær att jag inte frågade vad hon hette, just før att jag var så stressad. Søt var hon i alla fall!

Vi åkte till Katrineholm dær vi fick vænta i 45min på næsta tåg, som sedan var ett direkt-tåg till Oslo! Vi turades om med barnen på tåget, så det kændes lite som semester, bara det. I Oslo møttes vi upp med min farfars syster, Else-Marie, och vi gick till McDonalds och “fikade” lite. Vi pratade massor, men efter bara en timme fick vi skynda oss vidare till bussen som skulle ta oss till slutdestinationen - Tofte! Eller ja, ett bussbyte dær också

I Oslo var det tydligen ænnu en mammabecka-læsare som hade sett mig, hon skrev en kommentar hær på bloggen! Lite roligt, tycker jag.

Nær vi kom fram till Tofte blev vi varmt vælkomnade av våra slæktingar! Som vanligt nær man inte setts på længe så blir det ett enda stort kramkalas! Hærligt! Tindra har bara varit hær i ett dygn och har redan børjat sæga en del norska ord! Det kænns lite hæftigt att tænka att detta ær den allra førsta av många, många fler norge-resor før mina barn!

Min syster, Chayah, och min bror, Jonas!

Trøtt-Enya får en sjalett på huvudet!

Gladfis-Tidra smaskar på en klubba!

Bus-Tuva med morbror Jonas!

Enya sover på tåget!

Den dær tønten med ryggsæck i bakgrunden ær jag! Den enda bilden som ær tagen på avstånd så att jag ser någorlunda normal ut!

Søtis-Tindra! Æntligen framme hos Tante Inger och onkel Jarle!

Barnen börjar snart på dagis, barnen börjar snart på dagis, barnen börjar snart på dagis, barnen börjar snart på dagis, barnen börjar snart på dagis, barnen börjar snart på dagis!!!!!!!

Det känns läskigt, jobbigt, svårt, omtumlande, sorgligt, konstigt, vemodigt och lite spännande! Skolan ska bli kul, men just att behöva lämna ifrån mig barnen till några främlingar känns väldigt svårt!! Hur ska det gå? Jag kommer bryta ihop. Barnen har varandra men jag har ingen. Ja, det blir lite tycka-synd-om-mig-själv-känsla över det hela, men det skiter jag i - för det är faktiskt så jag känner! Jag är glad för barnens skull, men också lite ledsen.. Det känns som jag sviker dem genom att inte finnas vid deras sida hela tiden.

Liksom att jag bara struntar i dem helt plötsligt och säger “Nä, nu får ni klara er själva skitungar, för nu ska jag iväg och vara för mig själv nästan hela dagen!”. Jag kan inte lyfta upp dem och trösta dem när de gråter, jag kan inte pussas och kramas och ge dem kärlek när de behöver det, jag kan inte FINNAS DÄR!! Och det är så orättvist mot T & E att de ska behöva gå på dagis redan när de är 1 år när Tindra inte har behövt vara på dagis förrän hon är 2,5 år.

De kanske tror att jag inte ska komma tillbaks igen! Från 06:30 till 16:30 kommer de vara på dagis. Det är inte klokt!! Inte ens en vuxen människa JOBBAR så länge. Jag skulle önska att skolan låg precis bredvid dagiset så att jag kunde lämna dem strax efter 8 och hämta dem strax efter 15. Det var inte såhär jag hade tänkt mig att det skulle bli…. Jag har ont i magen och börjar fundera på att skita i att plugga så att vi kan vara tillsammans… Jag vet att jag måste plugga och att det gynnar oss i framtiden, men inte om det kräver att de är så många timmar på dagis. Jag vet inte, jag bangar nog ur….

Tänk dig själv: Alla föräldrar har kommit utan dina egna. Du är trött och saknar din mamma och pappa… Visst om det händer lite då och då, men tänk att ha det så jämt! Jag vill inte att de ska ha det så!

Jag minns knappt ingenting från att jag var så liten och gick på dagis, men just känslan av att vara sist kvar på dagis känner jag igen och jag kan liksom visualisera hela stämningen på dagiset, tystnaden i lokalerna, blåa väggar i ett litet lekrum med spis och dockor - som är helt knäpptyst!

AND IT´S FREAKING ME OUT!!!!

Tindra tröstar en ledsen Tuva!

Det var så roligt härom dagen när Patrik och Josefine m. son var här på besök. Enya upptäckte  att hon kunde gå helt själv och precis så långt som hon ville, så hon vaggade omkring i vardagsrummet och såg fullständigt överväldigad ut. Hon log med hela ansiktet samtidigt som hon med jämna mellanrum tittade ner på sina stapplande fötter och sedan upp mot oss igen. Tuva gjorde precis samma sak bara några dagar tidigare och hon var/är lika  förvånad över hur duktig hon är.

Jag hade verkligen glömt bort hur det kändes att se sitt/sina barn gå utan stöd! Jag kanske är konstig men för mig är inte just det första steget så känslosamt -även om det är väldigt roligt- utan för mig blir ögonen tårade när jag ser barnet gå omkring och se så stolt ut för att hon just klarat detta!

Mitt hjärta gråter av glädje när jag ser mina barn glädjas åt att de håller på att bli stora! De ser så genuint lyckliga ut när de går, och ramlar de ner på rumpan så gråter de på ett sådär sorgset sätt för att de inte klarade av att gå så långt som de hade tänkt! Samtidigt är det lite jobbigt att tvingas inse att de inte är mina små bebisar längre, men jag kommer nog att få slåss med de känslorna resten av livet. Det gäller alla mina tre flickor. Tindra brukar jag bära som en bebis och säga “Är du mammas lilla bebis?” och varje gång svarar hon “Jaa,  mammas bebis!” - idag sa hon inte som hon brukar, utan i stället “Nej! Tindra heter jag! Inte bebis!” och det högg till lite i hjärtat

Enya kikar upp mot kameran

Påväg ut från trädgården!

Enya och Tuva.

Tindra med sina minimarschmallows.

Vädret var helt fantastiskt igår. Så varmt och skönt, men lite småjobbigt när Tindra skulle stanna överallt och jag tvingades stå stilla i den stekande solen. Tindra hade med sig en påse minimarschmallows på promenaden som hon smaskade i sig.

Hon försökte vara lite snäll mot sina systrar och skulle bjuda dem på en varsin marschmallow och det gick finfint med Tuva, men när hon skulle stoppa in en i Enyas mun vart hon biten riktigt hårt i fingret. Jag har aldrig hört Tindra skrika så högt som hon gjorde när hon blev biten! Hon grät och grät och hade små gropar runt fingret efter Enyas tänder.

Hon fick ont, men jag tror att hon lärde sig en liten läxa också. Hon kan vara så hårdhänt mot sina systrar när hon tycker att de är jobbiga eller om de lånar hennes leksaker. Hon knuffar dem men förstår nog inte hur ont det gör. Nu blev hon själv biten, lite hämndkänsla över det hela, hehe.

Jag trodde, ärligt talat, inte att mina barn skulle bli sånna som bråkar. Nu skrattar jag åt att jag ens tänkte så. De bråkar heeeeela tiden och Tindra tycker sällan om att leka med dem, hon vill mest vara för sig själv med sina leksaker och ha MIG för sig själv. Förhoppningsvis blir de roligare att leka med när de springer runt och busar så som Tindra gör.

Nu låter det som om de tycker illa om varandra! Hon är fortfarande värsta mysiga storasystern som tröstar, beskyddar och kramar sina systrar - när hon känner för det!

Från vänster: Tuva, Enya

LUNCHEN

Tuva och Enya fick äta sin lunch själva idag. De brukar inte göra det men jag kände att det börjar bli dags nu, med tanke på att de snart börjar på dagis och för att alla tjatar om hur stoooora de har blivit. Jag har svårt att se det nämligen! För mig är de små, små bebisar. Jag vet inte, jag kanske har svårt att “släppa taget”?

Lunchen bestod av skalade och uppskurna tomater med örtsalt, en smörgås med ost och en skål med mosad banan. Jag kan tala om att det vart väldigt kladdigt… Men de tyckte att det var kul. De använde inte besticken så mycket dock..

TVÅ INDIVIDER

Jag har ju varit ensam med Tuva och Enya idag, eftersom Tindra har varit hos faster Johanna och farfar. Vi har lekt, busat, skrattat och haft såå kul idag! De är så himlans busiga att jag SMÄLTER bara av att titta på deras gulliga små påhitt och deras stora leenden med gluggar mellan tänderna.

Ibland undrar jag om de tror att de är en och samma person! De är så knäppa!! På ett kul sätt, förstås. Låt säga att Tuva sitter och pillar med fransarna på en matta och Enya står precis bakom henne och leker med en bil mot soffkanten. Om Enya blir trött på att stå, så sätter hon sig bara ner! PÅ TUVA! På hennes rygg, så att Tuva blir som en dubbelmacka med bröstkorgen mot knäna. Och det sjuka är -håll i er nu- att Tuva inte bryr sig ett skit utan bara fortsätter pilla med mattfransarna. Det är likadant om Tuva sätter sig på Enya.

Och om Enya står lutad mot vardagsrumsbordet och Tuva får för sig att hon ska gå förbi (de går fortfarande mest med stöd av möbler) så bara trycker hon sig förbi Enya utan att bry sig om att hon står där. Hon ser inte det minsta brydd ut utan trycker sig förbi så att Enya ramlar och sedan fortsätter hon runt bordet.