Min positivitet är tillbaks och det känns fantastiskt bra! Alla som har följt min blogg under i alla fall ett halvår vet hur positiv jag brukade vara. Det försvann ett tag, jag gick ner mig lite - men nu känns det som om positiviteten är tillbaks igen!

Två dagar har jag varit mig själv i! Ja, det känns verkligen som jag varit någon annan under en längre tid. Som om jag lånat någon annans humör, känslor, tankar och allt. NU, äntligen, känner jag mig normal igen. Jag får en skön känsla i kroppen när jag tänker på hur mycket bättre vi kommer må nu! Igår vaknade jag på dåligt humör men kom plötsligt på att jag verkligen behövde bli mig själv igen, så jag skrev ner en lång lista på saker som jag vill vara för mig själv och för mina barn. Jag skrev även ner att jag skulle bestämma mig för att bli positiv igen, för jo det går visst att bara bestämma sig för att vara positiv, även om det kanske är svårt om man inte är född i den “banan”.

Det kanske låter som värsta klychan, men efter att jag skrivit min lista och skrivit under, så var jag plötsligt förändrad. Jag fick ett helt annat lugn inom mig, en glädje jag saknat och.. Äh, jag vet inte.. Jag är så förväntansfull på framtiden och det liksom pirrar i magen av tanken att jag kommer att vara den där roliga, glada, positiva, pedagogiska mamman som jag var för flera månader sedan. Jag har varit henne i två dagar nu och barnen har varit desto lugnare och tryggare, vilket för mig känns fantastiskt!

De senaste månaderna har varit en enda stor berg-och-dalbana, känslomässigt. Jag har inte orkat vara pedagogisk, har inte orkat prata lugnt om saker för att barnen ska förstå, jag har inte orkat någonting egentligen. Jag har mått dåligt! Jag har även vuxit i mig själv nu, därför att jag vet att jag aldrig skulle våga erkänna att jag varit en deppig mamma förrän nu. Jag skulle förneka det för att inte verka sämre än alla andra (äldre) mammor.

Jag vet inte, jag har alltid haft svårt för föräldrar som inte vet vad pedagogik är och hur viktigt det är att använda sig utav det i uppfostran och lika svårt för föräldrar som “tror” (de vet egentligen, men de bryr sig inte) att barn gör som man säger och inte som man gör - då är det inte så lätt att erkänna att man själv är av samma skrot och korn.

Men nu är jag på rätt spår igen, jag känner mig glad och inte alls lika stressad i sinnet. Precis som jag alltid hade varit innan jag fick en knäpp för några månader sedan…. Känns som jag börjar hitta tillbaks till mig själv, det är en underbar känsla!!

Tack gode gud för att du ger mig styrka när jag behöver den som mest.

Värsta fjortisblicken, men jag lovar att jag ser ännu dummare ut när jag tittar rakt in i kameran

Jag tappar mitt hår! jag tappar mitt hår!!! Jag orkar inte det här alltså. Kan jag inte få känna mig fin i några år till i alla fall. Vänster sida är på väg att bli kal… Jag mår inte bra, det känns som att hela mitt jag bara dyker ner under sanden liksom. Jag finns inte kvar så mycket längre. Att förlora sitt hår är kanske en sak som låter som en struntsak för en som inte varit i den situationen, men när håret bara ramlar bort, bit för bit, så känner jag mig fruktansvärt okvinnlig, ful och äcklig rent utsagt.

Jag vet inte varför det händer mig, jag har ingen aning. Men om jag lyfter lite på håret på min vänstra sida, så ser jag mycket tunt och kort babyhår. Inte bara längs hårfästet, utan ca. 1 dm in i håret. Jag förfaller, sakta men säkert. Dessutom lever min mage sitt eget liv och jag har nariga händer och stora mörka ringar under ögonen. Vem är jag att titta på längre?

Jag vill må bra med mig själv.

ELIN skriver:

“Rebecca, skärpning med bloggen. Jag följde dig varje dag innan och älskade det, men nu har du tappat greppet. Shape up!”

Snälla någon, är ni fler som tror att ni äger mig eller är det bara den här Elin? Jag blir lite irriterad faktiskt! Jag vart helt stum när jag läste kommentaren, för jag kan överhuvudtaget inte förstå hur någon komma och säga att JAG ska skärpa mig, eller att jag “inte sköter mig”?!

Testa själv att ha tre barn under 3 år, ett hem att ta hand om, en skola att sköta, ett dagis att hämta och lämna barnen på och att samtidigt vara ensam med allt detta. Sedan kan du komma och klaga på mig för att jag inte bloggar “som jag ska”.. Jag har dessutom haft problem både med dator och internet och har fått min pappa att fixa allting bara för att jag ska kunna blogga igen, så säg för sjutton inte att jag har tappat greppet och att jag inte skärper mig för sådant gör mig galen!!

Jag har fasiken slitit som ett djur för att ni ska få era dagliga uppdateringar (med vissa undantag). Ibland har jag varit så trött att jag nästan somnat framför datorn, men ändå har jag skrivit.

Mitt internet krånglade så jag tog med mig datorn till mamma för att låna hennes så att jag kunde skriva om våran gårdag i skogen, men nu tappade jag lusten faktiskt. Vi får se om jag återkommer sedan.

Jag uppskattar i alla fall mina trogna läsare som förstår att jag verkligen vill och försöker blogga så ofta som möjligt! Ni är guld värda! Tack för att ni fortsätter läsa, hur sällan jag än skriver! Kram på er!

(Och fortfarande riktat åt mina trogna läsare - På min mammas blogg finns där en liten filmsnutt på Tindra! Kika in om ni vill!)

Gah! Döda mitt internet innan jag gör det själv, för jag fixar inte mer alltså! Det muppar sig hela tiden och tålamodet bara tryter ju längre tiden går!! “Döööda mig långsamt” skriker den och ler mot mig, för den vet att jag är svag för dess charm… Själv går jag bärsärkagång och hoppar och skriker och våndas och.. och.. Okej, jag överdriver lite…

Men en sak jag INTE överdriver är känslan av att vara förföljd av en hacker. Någon som väldigt gärna vill hålla mig borta från bloggen och internet överhuvudtaget, som förstör för mig vilken dator jag än förmår mig att använda. JAG VILL BLOGGA! Jag vill lägga upp fina bilder på fina barn och visa min nya lägenhet, men denna förbaskade hacker gör det i princip omöjligt för mig.

När en sak faller på plats, ramlar något annat ner. Alltid är det så!

Jag har mycket i huvudet just nu också. Det stormar av tankar och jag får inte riktigt styr på dem. Jag behöver tänka och komma underfund med en del saker. Livet är en berg-och-dalbana, men även en karusell tar slut någon gång! Tur att man har vänner när de behövs… och när de inte behövs

Nu tycker jag att det är dags att ta itu med en del kommentarer jag fått på sistone. Det ryktas om att jag och Vicke är ett par, vilket är ganska skrattretande Katta och Viktor är ett par, jag och Viktor är V.Ä.N.N.E.R! Varför är det så himla tabubelagt att ha vänner av det motsatta könet?

Någon hade sett “oss” kyssas på tågstationen när vi kom hem från Norge på en måndagskväll kl. 22. Bara så att ni vet så jobbar Viktor i skövde (många, många mil härifrån) varje måndag till torsdag och Coffe var faktiskt där och tog emot oss när vi steg av tåget. Där satt den du! Hihi!

Eller som jag sa till Katta - Vi kanske borde gifta oss alla tre, för jag gör ju samma saker med Viktor som med dig (pratar, skrattar, fikar och leker med barnen). Hon tyckte att det var en bra idé! Bröllopet äger rum i Norrköpings Rådhus, Januari 2010!

Tänk så tråkigt vi skulle ha det utan våra bloggar!

Tuva och Tindra

Såhär fina var mina flickor under konfirmationen i Norge! Helt bedårande vackra, tycker jag!!

Idag/Igår har humöret svängt upp-och-ner! Det började med att Coffe och jag gick till max och åt (han går en kurs i Norrköping under två veckor och vi har lunch samtidigt). Då satt jag där och åt och filosoferade när tårarna började rinna. Det är snart 1 år sedan farmor gick bort. Jag har saknat henne så sjukligt mycket, men jag har liksom inte “orkat” gråta på hur länge som helst. Inte orkat tänka på henne, inte orkat besöka hennes grav, inte orkat sörja överhuvudtaget! I oktober har det redan gått ett år och jag har inte direkt vant mig vid tanken ännu.

När en person som man älskar väldigt mycket och som man träffar väldigt ofta och som man pratar i telefon med nästan varje dag, går bort……. Då är det tungt att inse att förra gången man träffades, pratades eller såg människan så var det den absolut sista gången i ens liv. Det är svårt att veta att man inte kan be om ursäkt för saker man gjort (som man aldrig skulle be om ursäkt för om personen var vid livet) och att man redan har förbrukat sina sista chanser att göra rätt - utan att ens veta om det! Jag skulle vilja be om ursäkt för så mycket “fjuttiga” saker. Till exempel att jag alltid tiggde pengar till godis, trots att hon var en urfattig förtidspensionerad liten farmor, eller att jag snodde ciggaretter av henne, eller att jag aldrig hjälpte till med disken när jag bodde hos henne, eller att hon ibland inte fick den respekt hon förtjänade och att jag en gång låtsades vara påväg hem när hon ringde och frågade vart jag tagit vägen den kvällen när jag var så sen. Alla dessa jäkla ursäkter som jag kom med!!! “Jag vart kissnödig precis när jag skulle gå hem, så jag var tvungen att leta upp närmsta toalett och när jag kom dit var det jättelång kö och när det väl blev min tur så var toaletten trasig, så jag fick leta efter en annan!!”…

Jag saknar att gå på stan med min farmor, eller att följa med till loppisen.. Att gå till kyrkan med henne! Vi var på max en gång tillsammans. Just det har jag starka minnen ifrån.. Jag skröt alltid för mina vänner om vilken bra farmor jag hade och hur nära vi stod varandra. Jag var så stolt för det av någon anledning.

Hon brukade alltid skrämma mig när jag satt uppe sent om natten. Satt jag vid datorn, så smög hon sig fram och ryckte tag i mina axlar och skrek “BÖH!” och jag hoppade alltid upp från datorstolen, rädd som en “jag vet inte vad”. Hon lyckades alltid skrämma mig. En busig liten farmor, det där! Hur kan någon så levande vara så död?! Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid tanken. Saknaden gör mig tokig. Jag gråter så mycket att det värker i kroppen.

Min farfars syster berättade att farmor skickat ett sms några dagar innan hon dog, där hon skrev att hon mådde så himla bra och var så glad för att hon fått flera kassar med kläder av mig. Hon kände sig fin och lycklig för första gången på länge.

Samvetet, det dåliga samvetet hänger som en börda över ryggen. Varför var jag inte mer med dig innan du dog? Varför tog jag inte med mig barnen och sov över hos dig en natt? Varför var jag så isolerad och så långt ifrån mig själv man kan komma? Jag kan grubbla på det, men jag kan inte förändra någonting - för det är redan gjort! Allt är förbi.. Ja, nästan i alla fall. Saknaden och sorgen kommer alltid att klamra sig fast vid mitt hjärta och min själ, för utan dig är jag en aning svagare och vem ska då ge mig den styrka jag brukade få från dig?

Och varför, varför, varför har jag inte besökt din gravplats en endaste gång sedan din begravning som var för nästan ett år sedan? Förlåt farmor….. Jag älskar dig så mycket!

Jag förväntar mig fortfarande att du ska komma tillbaks!

Barnen börjar snart på dagis, barnen börjar snart på dagis, barnen börjar snart på dagis, barnen börjar snart på dagis, barnen börjar snart på dagis, barnen börjar snart på dagis!!!!!!!

Det känns läskigt, jobbigt, svårt, omtumlande, sorgligt, konstigt, vemodigt och lite spännande! Skolan ska bli kul, men just att behöva lämna ifrån mig barnen till några främlingar känns väldigt svårt!! Hur ska det gå? Jag kommer bryta ihop. Barnen har varandra men jag har ingen. Ja, det blir lite tycka-synd-om-mig-själv-känsla över det hela, men det skiter jag i - för det är faktiskt så jag känner! Jag är glad för barnens skull, men också lite ledsen.. Det känns som jag sviker dem genom att inte finnas vid deras sida hela tiden.

Liksom att jag bara struntar i dem helt plötsligt och säger “Nä, nu får ni klara er själva skitungar, för nu ska jag iväg och vara för mig själv nästan hela dagen!”. Jag kan inte lyfta upp dem och trösta dem när de gråter, jag kan inte pussas och kramas och ge dem kärlek när de behöver det, jag kan inte FINNAS DÄR!! Och det är så orättvist mot T & E att de ska behöva gå på dagis redan när de är 1 år när Tindra inte har behövt vara på dagis förrän hon är 2,5 år.

De kanske tror att jag inte ska komma tillbaks igen! Från 06:30 till 16:30 kommer de vara på dagis. Det är inte klokt!! Inte ens en vuxen människa JOBBAR så länge. Jag skulle önska att skolan låg precis bredvid dagiset så att jag kunde lämna dem strax efter 8 och hämta dem strax efter 15. Det var inte såhär jag hade tänkt mig att det skulle bli…. Jag har ont i magen och börjar fundera på att skita i att plugga så att vi kan vara tillsammans… Jag vet att jag måste plugga och att det gynnar oss i framtiden, men inte om det kräver att de är så många timmar på dagis. Jag vet inte, jag bangar nog ur….

Tänk dig själv: Alla föräldrar har kommit utan dina egna. Du är trött och saknar din mamma och pappa… Visst om det händer lite då och då, men tänk att ha det så jämt! Jag vill inte att de ska ha det så!

Jag minns knappt ingenting från att jag var så liten och gick på dagis, men just känslan av att vara sist kvar på dagis känner jag igen och jag kan liksom visualisera hela stämningen på dagiset, tystnaden i lokalerna, blåa väggar i ett litet lekrum med spis och dockor - som är helt knäpptyst!

AND IT´S FREAKING ME OUT!!!!

Tindra tröstar en ledsen Tuva!

Jag har alltid känt mig lite utanför i äldre mammors sällskap. Till exempel när jag testade att gå till en öppen förskola när Tindra var mindre. Alla var äldre och kände redan varandra. Jag var ny och ung. Jag hade blivit medbjuden av ett par kvinnor som också hade barn i Tindras ålder, så jag tänkte väl att jag skulle umgås med dem.

När vi kom dit kände jag mig redan utanför. De gick iväg och höll på med sitt och det var som om jag var osynlig. Ingen såg mig, ingen pratade med mig och när jag väl sa någonting för att försöka “komma in i gänget” så tittade de på mig och log lite falskt och markerade väldigt tydligt hur ovälkommen och tråkig jag var.

Jag vet inte vad det är med en del äldre mammor, men av någon anledning känns det som de ser ner på mig, och medan jag ser på oss alla som bara mammor, så ser de på mig som en ung tjej med barn - inte som en mamma. Jag har aldrig tänkt “Jösses vad gammal hon är! Vilken tråkmåns, jag håller mig till mina jämnåriga!” för jag anser att man behöver lära känna en människa innan man dömer honom eller henne.

Det är inte så att jag inte känner mammor i min egen ålder - för det gör jag! För många! Men jag känner mig inte så begränsad till åldern! Jag behöver inte vara med en jämngammal för att trivas. Jag har umgåtts en del med äldre mammor som faktiskt har sett mig för den jag är och verkat trivas i mitt sällskap, men så fort jag försöker släppa in en ny äldre mamma i mitt liv -eller snarare försöker bli insläppt- så blir jag bara bortstött! De vill inte ens ge det en chans att lära känna mig.

Av alla unga mammor jag känner, så är det bara ett fåtal som jag verkligen trivs med och som jag känner att jag kan likställa mig med. Utöver dessa fantastiska mammor så känner jag ändå att jag har mer gemensamt med en äldre mamma. Jag vet inte varför men det känns som jag passar bättre in bland 25-35åringar, ibland även äldre mammor givetvis. Som om jag får ut mer av det liksom!

Jag kan vara barnslig om jag vill, men det är min personlighet! Jag är sådan och jag är säker på att även en 30-åring kan vara barnslig! Min mamma är liksom 40+ (sorry mamma, I had to) och har fortfarande kvar barnasinnet, precis som jag. MEN vi är båda intelektuella, starka, ansvarsfulla och bra kvinnor. Har någon 30+:are stött bort min mamma på grund av hennes busiga/barnsliga/knasiga personlighet? Ja, kanske, men då är det en jäkla torrboll!

Jag kanske inte ser så gammal ut, jag kanske inte har så mörk röst, men jag är en mamma - precis som ni!

(och tro det eller ej, men jag är en sjuhelsikes bra mamma också!)

(Så det så!)

Gammal bild

Tänkte på en sak idag och hela gårdagen. (jag ska vara försiktig med att tänka, för om jag väl har tänkt på något så kan jag inte sluta tänka på det förrän jag delat med mig av mina tankar till någon, vilket nog i längden kan bli lite jobbig för de samboende.

Nu ska vi se hur jag ska skriva för att det ska “make:a sense” för er som läser.

Det handlar om orättvisa och att våga berätta när man tycker att något känns orättvist! Barn har inget problem med det, de säger till så fort något är orättvist, t.ex. “Mamma, det är orättvist att han får 5 godisar och att jag får 4 & ½!!”

Sedan kommer man upp i nästa mognadsgrad där det tillochmed är barnsligt och pinsamt att säga till när man känner sig orättvist behandlad. Det går att bädda in orden på något konstigt sätt men att just säga “Jag tycker att du är orättvis!” är sååå töntigt!

I nästa och sista mognadsgrad har man lärt sig att säga “Jag tycker att du är orättvis!” och det är då ett tecken på att man är modig och bra som kan säga vad man verkligen tycker och tänker.

Är det inte lite så?

OCH

Säger Du till när något eller någon är orättvis? Vilken “grupp” hör du till?

Ps. Detta är bara min syn på saken och absolut inte fakta Ds.

Det var så roligt härom dagen när Patrik och Josefine m. son var här på besök. Enya upptäckte  att hon kunde gå helt själv och precis så långt som hon ville, så hon vaggade omkring i vardagsrummet och såg fullständigt överväldigad ut. Hon log med hela ansiktet samtidigt som hon med jämna mellanrum tittade ner på sina stapplande fötter och sedan upp mot oss igen. Tuva gjorde precis samma sak bara några dagar tidigare och hon var/är lika  förvånad över hur duktig hon är.

Jag hade verkligen glömt bort hur det kändes att se sitt/sina barn gå utan stöd! Jag kanske är konstig men för mig är inte just det första steget så känslosamt -även om det är väldigt roligt- utan för mig blir ögonen tårade när jag ser barnet gå omkring och se så stolt ut för att hon just klarat detta!

Mitt hjärta gråter av glädje när jag ser mina barn glädjas åt att de håller på att bli stora! De ser så genuint lyckliga ut när de går, och ramlar de ner på rumpan så gråter de på ett sådär sorgset sätt för att de inte klarade av att gå så långt som de hade tänkt! Samtidigt är det lite jobbigt att tvingas inse att de inte är mina små bebisar längre, men jag kommer nog att få slåss med de känslorna resten av livet. Det gäller alla mina tre flickor. Tindra brukar jag bära som en bebis och säga “Är du mammas lilla bebis?” och varje gång svarar hon “Jaa,  mammas bebis!” - idag sa hon inte som hon brukar, utan i stället “Nej! Tindra heter jag! Inte bebis!” och det högg till lite i hjärtat

Enya kikar upp mot kameran