Kvällens inlägg är inte i vanligt bloggupplägg utan mer åt poesi-hållet, men läs det gärna som om det vore ett helt vanligt inlägg, för det är just vad jag känner och tänker precis nu och jag kunde inte formulera mig bättre än såhär.

Det är så svårt att välja rätt, att alltid veta vad man vill

När verklighetens jäkt hindrar dig från att nånsin stanna till

Pausa en minut och spola tillbaks det som inte blev så bra

Och alla andra vet så mycket bättre om vad du borde och ska

De tisslar och tasslar, tänk så mycket du gör fel

För alla andra vet ju bättre även om du vet en del

Det är svårt att vara liten i en värld som är så stor

Och alla människor omkring dig aldrig vandrat i dina skor

När allting du gör kräver en förklaring

Tänk om alla skötte sitt, vilken tidsbesparing

Vad mycket vi skulle orka och vad enkelt att existera

När vi slipper lägga tid på att vara bäst och briljera!

Obs, skrev den ganska snabbt så det är inte alls finslipat, men ni förstår ju säkert poängen och det är det viktigaste!

Hihi, nu var du allt lite skojig du Skrev jag någonstans i mitt inlägg att jag kommer att sluta tänka på mina barn när de flyttat hemifrån? Gjorde jag det? Mina barn kommer alltid att vara mina nummer ett! Givetvis ansvarar man för sina barn hela livet, men något direkt ansvar har man enligt lag inte för barnen efter 18 års ålder. Jag kan till exempel inte hindra dem från att dricka alkohol eller ha oskyddat samlag, för då är de enligt lag vuxna och bestämmer själva vad de vill och inte vill göra. De kan tillochmed strunta i att plugga eller jobba och det finns då ingenting jag kan göra åt saken (bortsett från att prata med dem, men det kan ju vemsomhelst närsomhelst i princip).

Jag kommer inte sluta skämma bort mina barn så fort de blivit vuxna, däremot kan de inte förvänta sig att få allting serverat på ett silverfat. Så fort de flyttat hemifrån är det faktiskt så att de själva ansvarar för sin ekonomi, tvätt, städning med mera. Hjälper jag till (vilket jag kommer göra när det behövs) så vill jag att de ska ta emot min hjälp med tacksamhet. Då vill jag att de ska tänka att det här vill min mamma göra för att hon älskar mig, inte för att hon måste. Det här gör hon för att jag är speciell och älskad!

Börjar mina barn se mina tjänster som en självklarhet så vet jag inte om jag kommer tycka att det är så kul att hjälpa till längre. Det samma gäller från barnens sida! Jag kommer aldrig att ta deras hjälp för given men jag hoppas att jag lyckas uppfostra dem till kärleksfulla, omtänksamma och hjälpsamma människor som ställer upp för att de vill och inte för att det känns som en plikt från deras sida.

Dessutom har inte alla överflöd i pengar, däribland min mamma som kämpat sig genom livet med en låginkomstlön, så att jag fick en cykel igår värmde hela mitt hjärta just för att hon gjorde det trots att hon inte alls var tvungen!

NÃ¥got mer oklart?

Sitter och planerar hösten och längtar tillbaks till Norge.. Det ska bli så skoj att plugga igen men jag är sjukligt orolig för att inte lyckas, så jag får väl bara hoppas att den oron inte sätter spärr för mig. Jag måste klara allting, jag ska bli barnmorska en dag - så är det bara!

Ikväll har vi haft besök av mina två gamla klasskamrater från 1-3 i grundskolan och deras respektive. Det var väldigt skoj faktiskt. Orkade inte städa riktigt innan de kom bara, så de fick stå ut med mitt stök.. Eller ja, jag orkade dammsuga men struntade i skurandet och att vika all tvätt som jag slängt i en hög i vardagsrummet Ibland är det lov att vara lat och om det inte är lov så är jag det iallafall! Hihi!

Får en sån klump i magen nu. Känns som att jag glömt tusen viktiga möten och saker jag lovat folk, inte alls kul. Jag är faktiskt ingen sån som medvetet struntar i att hålla vad jag lovat, men jag är förbaskat glömsk och tankspridd så jag får ofta gå runt med min stora obehagliga klump och bara undra vad det nu var som jag lovade som jag glömde bort.

Matteboken ja.. Måste bli klar med den så att jag kan lämna in den hos mina gamla lärare. Skit!

Nåå.. Vad kan det mer vara som jag glömt…? FÃ¥r klura pÃ¥ det en stund medan jag pluggar matte…

Tuvan-Luvan <3

Texten nedan skrev jag för ett par månader sedan när jag testade ut en medicin vilken som bieffekt gjorde mig fruktansvärt deprimerad när den egentligen skulle göra tvärt om. Nästan det enda jag orkade under den perioden om ca. 3 veckor var att sitta i soffan och se barnen leka medan jag mådde ännu mer skit för att jag inte orkade leka med dem utan bara gjorde allt nödvändigt och sedan satte mig ner igen.

‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾

Jag undrar om jag är framme eller om det bara är en hållplats på vägen. Jag vill inte tro att jag är framme, är jag det så vill jag tillbaks. Jag vill hem, sluta känna såhär. Är resan ens nödvändig? Hur hamnade jag här från början och kommer någon att möta mig när jag går av eller får jag vandra i min ensamhet mot ett ingenting, eller någonting som jag ändå inte vet vad det är?

Går det bussar tillbaks? Köpte jag tur och retur, eller var det som med allt annat att jag bara planerade mitt första steg och lät resten sköta sig själv? Jag undrar så.

Fysiskt sett är resan helt okej, en stor varm soffa att färdas i, en utsikt som är tiotusen gånger vackrare än Lofotens fjäll och vackra hav. Vackrare än jordens alla exotiska öar, vackrare än niagarafallen, vackrare än en svensk sommarblommig skärgård - vackrare än allt.

Psykiskt sett vill jag begrava mig i kudden jag sitter på och riva sönder mig inifrån och ut för att jag själv hoppat på bussen och för att det vackra jag ser, det vackraste som finns, inte syns lika tydligt för dimman på mina fönster som jag själv sett till att av ångest och andnöd flåsa på till den milda grad att allt utanför blivit suddigt och nästan oigenkännbart. Hur hamnade jag här?

Jag är på fel buss. Min buss skulle åt motsatt håll men rastlös och ivrig som jag var av att få göra något nytt, komma längre bort, orkade jag inte vänta på den rätta. Jag har redan hoppat ut genom fönstret i ett försök till att springa tillbaks men marken under mig verkar vilja följa med, likt bandet på ett löpband och matt av att tillslut inte ha kommit någonstans alls, gömde jag mig bakom mitt immiga fönster igen.

“Ingenting är omöjligt” upprepar jag för mig själv samtidigt som jag intalar mig att jag nog visst kan flyga, om jag bara flaxar med armarna tillräckligt mycket. Jag vet att jag kan, jag vet att jag vill, jag kommer bara inte upp riktigt. Snart, snart sÃ¥!

Jag stannar ibland på platser som av någon anledning lockar fram små försiktiga leenden från mina läppar. Det är då jag vill gå av och stanna där jag är, det är också då jag alltid fastnar med jackan på bussen och aldrig hinner slita av den innan jag tvingas åka vidare till ett annat ingenstans, eller ett annat någonting, som jag inte riktigt vet vad det är.

Tuva äter frukost.

Så himla skoj! Kolla in när jag dansar! Fick länken av en kompis som ville göra mig GLAD! Och det blev jag minsann

Här hemma vankas det kalas och pressen bara stiger ju närmare morgondagen vi kommer. Måsta städa och baka idag. Har massor att göra. Sen ska jag givetvis dekorera lägenheten så att den ser lite kalasig ut tills imorn. Det kommer många ungar! Saga, Livia, Oskar, Alvin, Elizia, Leevi, Vega, Izabella, Alvar och sen mina ungar - Tuva, Enya och Tindra. Det kommer vara 12 ungar och 9 föräldrar!

Vem är det som fyller år då? Jo, Tuva och Enya såklart! Det är deras STORA dag imorn. Det är med vemod jag fixar inför kalaset. Det är inte så att det känns skit och tråkigt alltihop, för det känns skoj också men det känns sorgligt att de är påväg att bli så stora. Jag minns knappt deras första födelsedag, därför har jag svårt att tänka mig att de blivit så stora så fort. Mina små bebisar. Jag tänker envisas med att kalla dem just bebisar så länge jag känner för det.

Tindra är fortfarande min bebis ibland och hon är 3 år. Men Tuva och Enya, mina små godingar. Att ni fyller två år redan är helt ofattbart. Att ni får dela den dagen tillsammans är helt fantastiskt.

Här är en dikt jag skrev när de var nyfödda.

Tänk att vi fick gåvan att vänta två på samma gång

Trots att ni kom tidigt, så var väntan riktigt lång

En dag fick vi svaret att väntan skulle ta slut

det var de längsta dygnen nånsin och vi räknade var minut

Jag kördes in till operation och pappa stod bredvid

Vi höll varann i handen och vips var jag inte längre gravid

Vi såg våra fina små flickor med alla fingrar och tår

SÃ¥ grät jag en skvätt av glädje och sa “Titta vad mörkt hÃ¥r”

Jag pussade er på pannan och kände mig alldeles knäsvag

Den känslan minns jag så tydligt, denna underbara Onsdag.

© Rebecka Pedersen 2008

Enya sitter i köket och ser ut genom fönstret.

Har inte orkat blogga på länge för jag och barnen har sommarlov, så vi hittar på saker hela tiden men tack för alla fina kommentarer. Vi har bland annat övernattat hos fam. Wikvist i 3 superhärliga dygn, då det blev en mysig skogsutflykt, lite poolbad för ungarna i deras trädgård, grillning med fam. Wikvist och Ayla m. fam. med mera.

Vi har även varit i Vasaparken och badat, vi har morgonfikat på den mysiga cafeterian i vilbergen, vi har träffat många olika vänner, vi har varit i himmelstalund och grillat och badat en heldag, vi har tagit flera skogsutflykter, vi har fikat med min gamla lärare från högstadiet, vi har varit i kyrkan, vi har hälsat på i barnens förskola någon timme, vi har målat väggar i lägenheten, vi har möblerat om och köpt en stor och bra soffa, JAG har varit på Svea och tittat på när Micke (camillas make) tävlade i kareoke medan barnen låg hemma och sov med min lillasyster och hennes pojkvän, vi har tittat på en lägenhet för skojs skull (som var jätteful och sjaskig), vi har varit på Mc Donalds (händer 3-4 ggr/år), vår inneboende har flyttat ut, vi har haft besök av våra släktingar ifrån Norge och jag har fått veta att jag kommit in på omvårdnadskursen som jag hade som förstahandsval när jag sökte.

Sist men inte minst har vi varit i Kolmårdens Djurpark. Idag faktiskt. Hela dagen. Åkte tidigt i morse och kom hem för ett par timmar sedan. Det har varit en helt underbar dag, med en del motgångar;

1. Fick punka på vagnen i morse på väg till djurparken
2. Busskortet funkade inte så jag fick köpa sms-biljett
3. Kompisen Elin skrapade upp vaden mot en skrinda
4. Vi fick hjälpa en liten pojke som stod ensam på parkeringen och grät efter sin mamma.
5. Tindra fick 5-6 stickor i handen.
6. Vagnen tippade baklänges med Tuva och Enya i, de klarade sig utan en enda skråma men jag grät, skakade av chock och skällde ut vagnen efter noter mitt på resecentrum.
7. Vagnen gick tillslut inte att köra pga. punkteringen och barnen (Obs! Alla TRE!) fick gå till och från hållplatserna och jag fick släpa vagnen efter mig för att komma hem.
8. När vi kom hem råkade Tuva klämma Enyas hand i balkongdörren.

Men det där är en piss i havet i förhållande till hur fantastiskt BRA dagen har varit.

Lyckan i mina barns ögon när vi såg på delfinshowen, bamseteatern, sälshowen och tigrarna med mera går inte att förklara i ord. Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det. De var så glada, så lyckliga. De skrattade, sprang, busade. Underbart!

Under delfinshowen såg jag hur Enyas lilla mjuka hand la sig över Tuvas rygg och klappade henne fint upp och ner. Sedan tittade hon på henne med ett stort, varmt leende och gav henne en puss på huvudet. Jag bölar. Fina, fina ungar.

De har det så bra! Ja, det har de. De har en mamma som skulle ta ner månen till dem om hon kunde. Jag skryter, för jag tycker att jag är en sjuhelsikes bra mamma trots att jag också blir sur, skriker och ibland är trött på mina barn. Man kan inte vara superglad och på topp hela tiden när man inte har någon att bytas av med. Inte när man har någon att bytas av med heller, för den delen. Det är mänskligt att inte alltid orka. Jag har insett det.

Fantastiska barn, om ni visste hur bra ni har det, om ni visste hur dÃ¥ligt man kan ha det. Om ni visste hur mycket jag älskar er, om ni visste hur mÃ¥nga barn det finns som inte fÃ¥r kärlek frÃ¥n sina föräldrar. Om ni visste hur lyckligt lottad jag är som har er, om ni visste hur trÃ¥kigt och ensamt mitt liv skulle vara utan er. Om ni bara visste…

Otroliga smÃ¥ varelser det där… Jag kan inte släppa det, den lycka som bara lyste upp hela ansiktet pÃ¥ mina smÃ¥ vackra barn. Jag kan verkligen inte släppa det. När de kramade om mina ben och blickade upp mot mig med ett kärleksfullt leende, när de med nyfikna ögon utforskade parken och skrattade när de sprang för att se pÃ¥ djuren. När deras ögon spärrades upp och glädjen spred sig mellan oss under bamseteatern. När Tindra plötsligt ställde sig upp och började dansa till bamsemelodin under föreställningen.

Jag kan skriva hur mycket som helst, ingen kan någonsin förstå mina känslor iallafall. Ingen. Det är magiskt. Nostalgiskt. Lyckligt. Det är KÄRLEK!

Var inte så bra på att fotografera. Tuva i vitt, Enya i rosa, Tindra i grönt!

Äsch, lugna er Sen när blev jag seriös? Tror inte att personen som skrev detta är ett rikspucko, jag bara retas lite, för det är sådan jag är - en retsticka!

Men för att förklara lite mer…

Jag är bara en helt vanlig kristen människa. Varken bättre eller sämre än nÃ¥gon annan. Min favoritlÃ¥t ever rÃ¥kar vara just “What if I stumble” med dc talk som min pappa spelade upp för mig när jag var yngre. Jag gillar den. Jag mÃ¥r bra av den. Den fÃ¥r mig att vilja bli en bättre människa. Inte bättre än dig eller dig eller dig utan bättre än mig själv. Bättre än jag redan är.

Jag fick ett mail nu efter mitt förra inlägg från en tjej som tog illa upp och kände sig förolämpad av själva texten i låten. Eller introtexten.

“The greatest single cause of atheism in the world today

is Christians who acknowledge Jesus with their lips,

then walk out the door, and deny Him by their lifestyle.

That is what an unbelieving world simply finds unbelievable.”

Jag kan förstÃ¥ att texten upprör kristna som inte lever som de lär, det gör jag verkligen. Men jag vill inte att nÃ¥gon ska känna sig förolämpad. Särskilt inte ateister, dÃ¥ texten inte pÃ¥ nÃ¥got sätt var menad som en spark i magen pÃ¥ de som inte tror utan snarare som en liten väckarklocka för dem som redan tror men som inte lever som de lär. Att leva som man lär kan t.ex. vara att; inte vara fördomsfull, inte se ner pÃ¥ människors svagheter eller anse sig själv vara förmer än andra, inte gÃ¥ bakom ryggen pÃ¥ nÃ¥gon eller “vända kappan efter vinden” och sÃ¥ vidare. Sedan givetvis allt det där med att inte stjäla, inte vara otrogen och alltid behandla andra som du själv vill bli behandlad med mera.

Det texten betyder är att den största anledningen till att så många är ateister är för att så många kristna inte lever som de lär, alltså INTE att det är därför ALLA ateister är just ateister. Alla har vi såklart rätt till en åsikt. Ingen är tvingad att hålla med introtexten, utan gör du det inte är det helt okej Jag ville bara säga det, så att hon som skrev det inte tror att jag skriver det här för att jag tycker att hon har gjort fel eller något, för jag tyckte faktiskt det var bra att hon skickade mailet så att jag kunde förklara lite mer ingående. Jag tycker bara att det är oerhört intressant att diskutera religion.. Eller okej, jag tycker om att diskutera det mesta, haha.

…..men personligen tror jag pÃ¥ den faktiskt! Introtexten alltsÃ¥, gled visst ifrÃ¥n lite.. Jag tror i allafall pÃ¥ pÃ¥stÃ¥endet (antar att det bara är ett pÃ¥stÃ¥ende iaf?) om att det är den största orsaken till ateism, dock inte den enda. Just för att jag själv lämnade Gud och kyrkan och slutade tro i flera Ã¥r pÃ¥ grund av hur illa bemött jag blivit av en del kristna. Jag var ateist ganska länge.

Jag var ARG pÃ¥ alla kristna för att jag blev mobbad av killarna pÃ¥ en kristen skola. Sen var jag ARG pÃ¥ alla kristna för att de inte förstod sig pÃ¥ mig och sÃ¥g mig som ett problem (jag var ingen “typisk” flicka, utan att klättra pÃ¥ saker, krypa under bord och dra med mina kompisar pÃ¥ hyss var mer min “grej”). Sen var jag ARG pÃ¥ alla kristna för att de skulle be för min mamma för att hon var förlovad med en tjej. Sen var jag ARG pÃ¥ alla kristna som stötte ut MIG för att mina föräldrar gick ur kyrkan. Sen var jag ARG pÃ¥ alla kristna för att de hela tiden skulle verka sÃ¥ perfekta och sÃ¥ in i märgen felfria när de precis som jag var en vanlig människa med Gudstro. Jag var sÃ¥ arg, sÃ¥ arg, sÃ¥ arg! Tillslut fick jag för mig att alla kristna var sÃ¥här. Att alla var hycklare och att jag lika gärna kunde gÃ¥ omkring troslös(… HAHAHAH!!! Sorry, var bara tvungen att ha kvar det ordet, trots att det blev fel, bara FÖR ATT det blev sÃ¥ fel.. hmm).

Ã…ren gick och jag följde med min farmor pÃ¥ olika möten i olika kyrkor. Jag tvivlade fortfarande men fann ändÃ¥ nÃ¥gon slags oförklarlig trygghet i att vara med pÃ¥ möten och sjunga lovsÃ¥nger. Visst, det mesta gick in genom ena örat och ut genom andra och om nÃ¥gon vän frÃ¥gade vad jag hade gjort, sÃ¥ sa jag bara “varit med min farmor”. Jag vÃ¥gade inte berätta för nÃ¥gon att jag varit i kyrkan. Men sÃ¥ kom jag till Pingstkyrkan i Norrköping. Första mötet kändes stelt. Bara en massa dinosaurier och sÃ¥ en liten jag där mitt i allting. Det var vuxenprat och jag förstod inte mycket alls av vad som sades. Samtidigt var det en skön känsla. Jag kände mig välkommen och “hemma” pÃ¥ nÃ¥got sätt.

Jag fick veta att de även hade tonårsmöten sent på fredagskvällarna och jag började försiktigt att gå dit med min bror, som även han är kristen, och efter bara några veckor märkte jag hur fel jag hade haft. Jag hade bara haft otur i mina tidigare möten med kristna människor. Alla var inte hycklare. Alla var människor och människor gör misstag. Människor är perfekta i Guds ögon, därför att hans kärlek till oss är oändlig, men vi gör också fel - och det vet Han! Därför förlåter han oss och ger oss verktyg som kan hjälpa oss att bli bättre människor om vi själva är villiga att använda verktygen. Han vill att VI ska förlåta. Inte förlåta för att vi måste utan för att vi vill. För att det är jobbigt att vara arg och för att alla människor gör misstag och slutligen för att det aldrig är omöjligt att förändras. Därför har jag förlåtit de som gjort mig illa och jag vet hädan efter att jag ska vara försiktig med att dra alla över en kam.

Jag försöker inte tvinga på er min tro, absolut inte. Det hade ni märkt för länge sedan om jag ville då jag bloggat i ett par år och aldrig -vad jag minns- skrivit mer om min religion än att jag är kristen och går till kyrkan ibland. Jag har fler okristna än kristna vänner och ser aldrig någonsin ner på någon som inte tror som jag, därför känns det ledsamt och jobbigt att läsa att vissa ser ner på kristna. Jag har själv varit där, som sagt, så jag menar inte att jag är bättre på något sätt men jag hoppas verkligen att ni alla tar er en liten funderare efter mitt inlägg.. Vi är så olika allihop men en sak har vi faktiskt gemensamt - Vi är alla människor!

Den där blicken talar om hur busig hon är, min lilla Enya

Att skriva att jag inte borde blanda in min religion i bloggen är ganska dumt, då det är mitt och mina barns liv bloggen handlar om. Jag är kristen, jag tror på Gud, jag ber till Gud, jag lyssnar ibland på kristen musik och jag vill ibland dela med mig av min musik. Därmed basta!

Tack gode Gud för att du hjälper mig att tackla alla rikspuckon som tycker att jag inte ska blanda in min tro i bloggen därför att de blir “negativt överraskade” av det och tar illa upp av att jag inte har samma musiksmak som dem. Och tack gode Gud för att du har överseende med retstickor som kallar folk för rikspuckon när det är du som skapat dem.  Godnatt!

Jag tog en risk nu, men på något sätt känns det lyckat. Det kändes som genuin entusiasm, inte som något påklistrat som kanske ger med sig om en vecka eller tre. Inte som något tillfälligt. Tillförlitligt, det kändes tillförlitligt. Jag hoppas nu att jag har rätt.

Ska lägga mig nu -en aning sent- med min lilla älskling som nyss kom och sa att hon vill att jag ska ligga bredvid henne och kramas. I natt är en sådan natt då jag bara kan tänka på hur otroligt lyckligt lottad jag är som har så fantastiska barn.

“Jag kommer ihÃ¥g när vi bodde inte här. Vi bodde med pappa och mamma och tuva och enya. Jag lÃ¥tsas tuva heter tindra och dÃ¥ är jag hans pappa” säger Tindra och sedan fortsätter hon “Jag vill va liten igen och sen vill jag inte det!”

Godnatt!

“Men du.. är de inte lite oansvarigt att gÃ¥ ut när dina barn har magsjuka. Jag menar, varför smitta ner en jävla massa människor? Man hÃ¥ller väl sig inne om man har magsjuka i familjen?

För mig som är livrädd för magsjuka och spy skulle bli fly förbannad om någon av mina vänner dök upp på en tillställning där dom har sjuka barn hemma. Riktigt dålig stil måste jag säga!!

Föröverigt är du en cool flicka “

Jag känner bara att jag vill svara, jag tycker inte alls att frågan var dum på något sätt men jag är av en annan åsikt och vill gärna säga min mening.

Tänk er att ni är en familj på 5 personer - mamma, pappa och tre barn. Mamman och pappan har ett varsitt heltidsjobb och barnen har plats i skolan eller på dagis. Det är dyrt att ha barn, vilket innebär att man som förälder inte kan vara borta från jobbet alldeles för mycket. De här tre barnen har samtliga väldigt dåliga immunförsvar och att ligga hemma sjuk är mer vanligt än ovanligt. Ponera att sjukdomarna kommer med tre veckors intervaller och varar i minst 1 vecka åt gången.

En dag har pappan en oerhört viktig deadline att passa, som tillochmed kan avgöra hela hans framtidskarriär. Han har just den här dagen en chans till -låt säga- befordran. Ska han då stanna hemma, trots att hans fru har möjlighet att göra det precis lika bra utan honom?

Det är lite skillnad på barn och vuxna - barn är oftast mer mottagliga för sjukdomar och det faller sig då naturligt för mig att ha alla barnen hemma trots att bara en utav dem är magsjuk. Att missa min avslutning, inte kunna säga hejdå till alla jag lärt känna under året och inte få ta emot mitt intyg bara för att barnen är sjuka och jag är ensamstående, är inget jag tänker gör när det faktiskt finns någon (min bror i detta fall) som är villig att ställa upp för mig och i min plats ta hand om barnen medan jag är i skolan i ett par timmar.

Av alla miljontals svenska familjer så är jag tvärsäker på att betydligt fler än hälften av dessa föräldrar turas om med att vara hemma med sjuka barn, för det går inte att vara hemma samtidigt i många fall. Man förlorar mycket pengar och det ser inte bra ut hos chefer om man är borta för mycket.

Av samma anledning behöver jag komma till skolan så ofta som möjligt för att mina lärare ska se att jag faktiskt bryr mig och försöker så gott jag kan. Jag menar, jag har ÖVER 40% frånvaro som till största delen beror på VAB (vård av barn), det är förskräckligt mycket och att jag ens får mitt intyg är bara tur.

Sedan är jag väl inte den mamma som ber om barnvakt när barnen är sjuka för att kunna gå på en privatfest eller dra på krogen liksom, utan jag har min bild av vad som är viktigt och vad som därför bör prioriteras. Inte bara för min skull, utan också för barnens skull.

Vad tycker ni andra om att gå till skolan/jobbet när t.ex. den andra föräldern är hemma med ett sjukt barn? Måste båda två vara hemma samtidigt, enligt dig? Om du svarar på detta vill jag gärna att du även svarar på om du har barn och hur din familjesituation ser ut i övrigt, då jag tror att det spelar in ganska mycket. Sedan vill jag att vi alla respekterar varandras åsikter!

Kan bli en intressant diskussion!

Busiga Enyan innan det ska badas…