Satt och myste och pratade med ungarna i soffan med lite avslappnande musik (Enya - Paint the sky with stars) och dämpad belysning. Vips så slocknade alla i min famn! ♥

Imorn blir det storstädning för min del, senare mot kvällen drar vi hem till min mamma för att sova över en natt och morgonen därpå stiger vi upp tidigt för att åka till Lofoten i Norge med tåg och flyg och träffa all min släkt på mammas sida samt hålla en begravning (urnecermoni) för min mormor som gick bort i slutet av förra året. Det är med blandade känslor vi gör detta. Sorg för mormor men glädje för att träffa min älskade släkt!

Ska bli spännande att för andra gÃ¥ngen resa lÃ¥ngt med barnen. Tindra pratar hela tiden om flygplanet, Enya och Tuva ser ocksÃ¥ fram emot det! “Ã¥ka plygplaant” säger Enya och ler mot Tuva som ler instämmande tillbaks! Själv är jag pirrig i magen. Jag älskar att resa, jag älskar att göra stora och häftiga saker tillsammans med mina barn. Jag älskar att ge dem fina minnen. Det har gÃ¥tt sÃ¥ lÃ¥ng tid sedan mormor gick bort att vi iallafall kan glädjas Ã¥t vÃ¥r resa samtidigt som vi givetvis känner sorg för hennes skull.

Nu ska jag sova och när jag vaknar imorn ska jag dra igång dammsugarn och skura golven så att det är rent och mysigt när vi kommer hem igen om två veckor.

Texten nedan skrev jag för ett par månader sedan när jag testade ut en medicin vilken som bieffekt gjorde mig fruktansvärt deprimerad när den egentligen skulle göra tvärt om. Nästan det enda jag orkade under den perioden om ca. 3 veckor var att sitta i soffan och se barnen leka medan jag mådde ännu mer skit för att jag inte orkade leka med dem utan bara gjorde allt nödvändigt och sedan satte mig ner igen.

‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾

Jag undrar om jag är framme eller om det bara är en hållplats på vägen. Jag vill inte tro att jag är framme, är jag det så vill jag tillbaks. Jag vill hem, sluta känna såhär. Är resan ens nödvändig? Hur hamnade jag här från början och kommer någon att möta mig när jag går av eller får jag vandra i min ensamhet mot ett ingenting, eller någonting som jag ändå inte vet vad det är?

Går det bussar tillbaks? Köpte jag tur och retur, eller var det som med allt annat att jag bara planerade mitt första steg och lät resten sköta sig själv? Jag undrar så.

Fysiskt sett är resan helt okej, en stor varm soffa att färdas i, en utsikt som är tiotusen gånger vackrare än Lofotens fjäll och vackra hav. Vackrare än jordens alla exotiska öar, vackrare än niagarafallen, vackrare än en svensk sommarblommig skärgård - vackrare än allt.

Psykiskt sett vill jag begrava mig i kudden jag sitter på och riva sönder mig inifrån och ut för att jag själv hoppat på bussen och för att det vackra jag ser, det vackraste som finns, inte syns lika tydligt för dimman på mina fönster som jag själv sett till att av ångest och andnöd flåsa på till den milda grad att allt utanför blivit suddigt och nästan oigenkännbart. Hur hamnade jag här?

Jag är på fel buss. Min buss skulle åt motsatt håll men rastlös och ivrig som jag var av att få göra något nytt, komma längre bort, orkade jag inte vänta på den rätta. Jag har redan hoppat ut genom fönstret i ett försök till att springa tillbaks men marken under mig verkar vilja följa med, likt bandet på ett löpband och matt av att tillslut inte ha kommit någonstans alls, gömde jag mig bakom mitt immiga fönster igen.

“Ingenting är omöjligt” upprepar jag för mig själv samtidigt som jag intalar mig att jag nog visst kan flyga, om jag bara flaxar med armarna tillräckligt mycket. Jag vet att jag kan, jag vet att jag vill, jag kommer bara inte upp riktigt. Snart, snart sÃ¥!

Jag stannar ibland på platser som av någon anledning lockar fram små försiktiga leenden från mina läppar. Det är då jag vill gå av och stanna där jag är, det är också då jag alltid fastnar med jackan på bussen och aldrig hinner slita av den innan jag tvingas åka vidare till ett annat ingenstans, eller ett annat någonting, som jag inte riktigt vet vad det är.

Min fina, fina oldemor. Eller gammelfarmor som man säger på svenska. Barnens tipoldemor, eller gammelgammelfarmor. Igår lämnade hon oss för evigt på denna jord. Kanske ses vi igen i himmelen allihop. Det känns tungt att du lämnat jordelivet, men förbannat rogivande att tänka att du nu är med min älskade och saknade farmor och hennes bror, att du gör dem sällskap i himmelriket. Att du får träffa dina barn som du saknat och gråtit så efter. Du återförenas nog med din man, som också lämnat jordelivet. Den tanken ger mig sinnesro för en stund. Att du har det bra!

Allt gott du gjort för alla andra hoppas jag att du belönas för där du är nu. Jag hoppas att du vet hur mycket du har betytt för oss och vilka fina barndomsminnen du har gett oss. Men jag kan inte minnas det sista av dig, det trötta och slitna. jag vill minnas det blÃ¥ huset, de gamla cyklarna vi alltid lÃ¥nade, “fjära” där vi alltid gick med dalmatinen Tina och plockade snäckskal, julkalendrarna vi fick varje Ã¥r tills vi blev “för stora” i form av stora papperspÃ¥sar fulla med paket - ett för var dag, dofterna pÃ¥ paketen, allt du stickade som jag aldrig hann använda, dina mjuka kramar, ditt skratt, din goda mat och att vi alltid fick dessert när vi var hos dig, din mysiga inglasade altan där vi brukade sitta tillsammans om kvällarna, din givmildhet, din glädje, din KÄRLEK!

Jag är ledsen att jag inte hade råd att åka till dig med barnen innan det var för sent. Du ville så gärna träffa de små och jag ville så gärna att de skulle få uppleva allt det jag upplevt men avståndet satte tyvärr stopp för det! Fina oldemor, vila i frid! †

Tuva äter frukost.

Så himla skoj! Kolla in när jag dansar! Fick länken av en kompis som ville göra mig GLAD! Och det blev jag minsann

Här hemma vankas det kalas och pressen bara stiger ju närmare morgondagen vi kommer. Måsta städa och baka idag. Har massor att göra. Sen ska jag givetvis dekorera lägenheten så att den ser lite kalasig ut tills imorn. Det kommer många ungar! Saga, Livia, Oskar, Alvin, Elizia, Leevi, Vega, Izabella, Alvar och sen mina ungar - Tuva, Enya och Tindra. Det kommer vara 12 ungar och 9 föräldrar!

Vem är det som fyller år då? Jo, Tuva och Enya såklart! Det är deras STORA dag imorn. Det är med vemod jag fixar inför kalaset. Det är inte så att det känns skit och tråkigt alltihop, för det känns skoj också men det känns sorgligt att de är påväg att bli så stora. Jag minns knappt deras första födelsedag, därför har jag svårt att tänka mig att de blivit så stora så fort. Mina små bebisar. Jag tänker envisas med att kalla dem just bebisar så länge jag känner för det.

Tindra är fortfarande min bebis ibland och hon är 3 år. Men Tuva och Enya, mina små godingar. Att ni fyller två år redan är helt ofattbart. Att ni får dela den dagen tillsammans är helt fantastiskt.

Här är en dikt jag skrev när de var nyfödda.

Tänk att vi fick gåvan att vänta två på samma gång

Trots att ni kom tidigt, så var väntan riktigt lång

En dag fick vi svaret att väntan skulle ta slut

det var de längsta dygnen nånsin och vi räknade var minut

Jag kördes in till operation och pappa stod bredvid

Vi höll varann i handen och vips var jag inte längre gravid

Vi såg våra fina små flickor med alla fingrar och tår

SÃ¥ grät jag en skvätt av glädje och sa “Titta vad mörkt hÃ¥r”

Jag pussade er på pannan och kände mig alldeles knäsvag

Den känslan minns jag så tydligt, denna underbara Onsdag.

© Rebecka Pedersen 2008

Enya sitter i köket och ser ut genom fönstret.

Äsch, lugna er Sen när blev jag seriös? Tror inte att personen som skrev detta är ett rikspucko, jag bara retas lite, för det är sådan jag är - en retsticka!

Men för att förklara lite mer…

Jag är bara en helt vanlig kristen människa. Varken bättre eller sämre än nÃ¥gon annan. Min favoritlÃ¥t ever rÃ¥kar vara just “What if I stumble” med dc talk som min pappa spelade upp för mig när jag var yngre. Jag gillar den. Jag mÃ¥r bra av den. Den fÃ¥r mig att vilja bli en bättre människa. Inte bättre än dig eller dig eller dig utan bättre än mig själv. Bättre än jag redan är.

Jag fick ett mail nu efter mitt förra inlägg från en tjej som tog illa upp och kände sig förolämpad av själva texten i låten. Eller introtexten.

“The greatest single cause of atheism in the world today

is Christians who acknowledge Jesus with their lips,

then walk out the door, and deny Him by their lifestyle.

That is what an unbelieving world simply finds unbelievable.”

Jag kan förstÃ¥ att texten upprör kristna som inte lever som de lär, det gör jag verkligen. Men jag vill inte att nÃ¥gon ska känna sig förolämpad. Särskilt inte ateister, dÃ¥ texten inte pÃ¥ nÃ¥got sätt var menad som en spark i magen pÃ¥ de som inte tror utan snarare som en liten väckarklocka för dem som redan tror men som inte lever som de lär. Att leva som man lär kan t.ex. vara att; inte vara fördomsfull, inte se ner pÃ¥ människors svagheter eller anse sig själv vara förmer än andra, inte gÃ¥ bakom ryggen pÃ¥ nÃ¥gon eller “vända kappan efter vinden” och sÃ¥ vidare. Sedan givetvis allt det där med att inte stjäla, inte vara otrogen och alltid behandla andra som du själv vill bli behandlad med mera.

Det texten betyder är att den största anledningen till att så många är ateister är för att så många kristna inte lever som de lär, alltså INTE att det är därför ALLA ateister är just ateister. Alla har vi såklart rätt till en åsikt. Ingen är tvingad att hålla med introtexten, utan gör du det inte är det helt okej Jag ville bara säga det, så att hon som skrev det inte tror att jag skriver det här för att jag tycker att hon har gjort fel eller något, för jag tyckte faktiskt det var bra att hon skickade mailet så att jag kunde förklara lite mer ingående. Jag tycker bara att det är oerhört intressant att diskutera religion.. Eller okej, jag tycker om att diskutera det mesta, haha.

…..men personligen tror jag pÃ¥ den faktiskt! Introtexten alltsÃ¥, gled visst ifrÃ¥n lite.. Jag tror i allafall pÃ¥ pÃ¥stÃ¥endet (antar att det bara är ett pÃ¥stÃ¥ende iaf?) om att det är den största orsaken till ateism, dock inte den enda. Just för att jag själv lämnade Gud och kyrkan och slutade tro i flera Ã¥r pÃ¥ grund av hur illa bemött jag blivit av en del kristna. Jag var ateist ganska länge.

Jag var ARG pÃ¥ alla kristna för att jag blev mobbad av killarna pÃ¥ en kristen skola. Sen var jag ARG pÃ¥ alla kristna för att de inte förstod sig pÃ¥ mig och sÃ¥g mig som ett problem (jag var ingen “typisk” flicka, utan att klättra pÃ¥ saker, krypa under bord och dra med mina kompisar pÃ¥ hyss var mer min “grej”). Sen var jag ARG pÃ¥ alla kristna för att de skulle be för min mamma för att hon var förlovad med en tjej. Sen var jag ARG pÃ¥ alla kristna som stötte ut MIG för att mina föräldrar gick ur kyrkan. Sen var jag ARG pÃ¥ alla kristna för att de hela tiden skulle verka sÃ¥ perfekta och sÃ¥ in i märgen felfria när de precis som jag var en vanlig människa med Gudstro. Jag var sÃ¥ arg, sÃ¥ arg, sÃ¥ arg! Tillslut fick jag för mig att alla kristna var sÃ¥här. Att alla var hycklare och att jag lika gärna kunde gÃ¥ omkring troslös(… HAHAHAH!!! Sorry, var bara tvungen att ha kvar det ordet, trots att det blev fel, bara FÖR ATT det blev sÃ¥ fel.. hmm).

Ã…ren gick och jag följde med min farmor pÃ¥ olika möten i olika kyrkor. Jag tvivlade fortfarande men fann ändÃ¥ nÃ¥gon slags oförklarlig trygghet i att vara med pÃ¥ möten och sjunga lovsÃ¥nger. Visst, det mesta gick in genom ena örat och ut genom andra och om nÃ¥gon vän frÃ¥gade vad jag hade gjort, sÃ¥ sa jag bara “varit med min farmor”. Jag vÃ¥gade inte berätta för nÃ¥gon att jag varit i kyrkan. Men sÃ¥ kom jag till Pingstkyrkan i Norrköping. Första mötet kändes stelt. Bara en massa dinosaurier och sÃ¥ en liten jag där mitt i allting. Det var vuxenprat och jag förstod inte mycket alls av vad som sades. Samtidigt var det en skön känsla. Jag kände mig välkommen och “hemma” pÃ¥ nÃ¥got sätt.

Jag fick veta att de även hade tonårsmöten sent på fredagskvällarna och jag började försiktigt att gå dit med min bror, som även han är kristen, och efter bara några veckor märkte jag hur fel jag hade haft. Jag hade bara haft otur i mina tidigare möten med kristna människor. Alla var inte hycklare. Alla var människor och människor gör misstag. Människor är perfekta i Guds ögon, därför att hans kärlek till oss är oändlig, men vi gör också fel - och det vet Han! Därför förlåter han oss och ger oss verktyg som kan hjälpa oss att bli bättre människor om vi själva är villiga att använda verktygen. Han vill att VI ska förlåta. Inte förlåta för att vi måste utan för att vi vill. För att det är jobbigt att vara arg och för att alla människor gör misstag och slutligen för att det aldrig är omöjligt att förändras. Därför har jag förlåtit de som gjort mig illa och jag vet hädan efter att jag ska vara försiktig med att dra alla över en kam.

Jag försöker inte tvinga på er min tro, absolut inte. Det hade ni märkt för länge sedan om jag ville då jag bloggat i ett par år och aldrig -vad jag minns- skrivit mer om min religion än att jag är kristen och går till kyrkan ibland. Jag har fler okristna än kristna vänner och ser aldrig någonsin ner på någon som inte tror som jag, därför känns det ledsamt och jobbigt att läsa att vissa ser ner på kristna. Jag har själv varit där, som sagt, så jag menar inte att jag är bättre på något sätt men jag hoppas verkligen att ni alla tar er en liten funderare efter mitt inlägg.. Vi är så olika allihop men en sak har vi faktiskt gemensamt - Vi är alla människor!

Den där blicken talar om hur busig hon är, min lilla Enya

Det är fruktansvärt fegt och vidrigt att lämna otrevliga kommentarer anonymt. Särskilt när du/ni skriver om saker du/ni inte alls har nÃ¥gon aning om. Jag struntar nu i om jag kan tyckas “hänga ut” nÃ¥gon med detta inlägg, för jag är sÃ¥ trött pÃ¥ alla rykten och allt skitsnack som gÃ¥r i Norrköping.. och i Katrineholm!

Jag har ALDRIG - aldrig aldrig aldrig - hindrat någon från att träffa sitt barn. Det skulle aldrig någonsin falla mig in att göra så.. Inte för att jag bryr mig om pappan, utan för att jag bryr mig om barnet och BARNETS rätt till två föräldrar. Det är otroligt lågt av er som skriver dessa kommentarer att utgå ifrån att det är JAG som hindrar någon från att träffa sina barn.

Jag kan säga sÃ¥här, utan att gÃ¥ in pÃ¥ närmare detaljer, att jag kämpat mer än du eller nÃ¥gon annan ens kan tänka sig för att barnen ska fÃ¥ vara med bÃ¥da sina föräldrar. Jag har dessutom aldrig ljugit för mina barn, eller för Tindra som du själv skrev, utan det enda jag kan ha sagt är vita lögner som “Pappas bil är trasig” och det har jag gjort för hennes skull. Hon ska inte behöva lida mer än hon redan gör och tro att det är henne det är fel pÃ¥ när det verkligen inte är sÃ¥.

Dessutom vill jag påpeka att jag av personliga skäl utelämnar en del fakta från bloggen, då jag värnar om mina barns och min egen integritet.

Sen också, hur mycket ork tror ni att jag har egentligen? Jag är ingen supermänniska direkt, utan en vanlig människa precis som du, din granne och hon som jobbar på ica. Så om du tänker lite utanför din lilla låda, så förstår du att jag mer än gärna hade tagit emot hjälp från den andra föräldern, om det hade funnits en möjlighet.

MEN - Nu är jag ensam och faktiskt så funkar det också, och mellan all stress så har vi det faktiskt riktigt bra tillsammans, jag och mina änglar!

Bild på Tindra, tagen av Cam eller Micke!

Ber om ursäkt för dålig uppdatering men Enyan är magsjuk och allt är pest och pina för den lilla stackarn. Hon får bara dricka vätskeersättning från tesked i omgångar och äta rån ett tag. Ska köpa lite nyponsoppa i eftermiddag och så får vi hoppas att hon får behålla det.

Allt är stressigt! Sjuk dotter, en mattebok som ska vara klar innan fredag, precis påbörjad medicinering (kroppen försöker undvika bieffekter såsom ångest och oro), ett hem i behov av storstädning, och en äldre dotter som inte tycker om att jag pluggar utan vill ha min fulla uppmärksamhet hela tiden. Inget fel i det men det funkar inte just nu.

Jag kommer vara en ganska så passivt aktiv mamma den här veckan. Den känns jobbigt att inte kunna vara den där supermamman som leker med dem hela tiden, underhåller dem, skojar med dem och pussar på dem - men jag får tänka att det är ju trots allt bara högst 5 dagar det handlar om och ju fortare jag blir klar med min utbildning, desto fortare kan jag få ett jobb och desto fler roliga saker kan jag göra tillsammans med mina änglar när jag väl är klar.

Nu ska jag jobba på så gott jag bara kan, för nu har äntligen Enya och Tuva somnat. Tindra leker på sitt rum med sina Hello Kitty-figurer jag köpte till henne igår. Puss!

Bild på mig och Tuva från mammaträffen igår. Glömde nämna att vi skulle dit, men det var kanske bra för Enya spydde ner både rutschkanan och gungan innan vi förstod att det verkligen var magsjuka och inte för att hon ätit och sedan lekt med för kort mellanrum. Bilden är tagen antingen av Camilla eller hennes make Micke!

Tindris… (kattas bild)

Sorry for keeping you guys waiting… Jag och Tindra bakade en chokladkaka och sen fick vi besök av Vicke och Saga. Mysigt värre! Eller nÃ¥tt.. Tuva gnällde sig igenom varenda tugga. Allt var sååå jobbigt och förskräckligt. Skulle hon ha vatten sÃ¥ grät hon, skulle hon ha mer sÃ¥ grät hon och sÃ¥ vidare

Min dag då.. Usch, blir sur bara jag tänker på den.. Gick och la mig runt 22 igår för att vakna i tid idag, hade tur som ens somnade jag som annars har så svårt för det. Vaknade runt 6-halv 7 och det kändes sjukt bra att för en gångs skull vara uppe i tid. Duschade lite snabbt men hann inte torka håret. Gav barnen frukost och lämnade dem på dagis. Sprang sedan mot bussen. Jupp jag sprang. Med mina klackar.

Kommer fram till bussen, stiger på och åker iväg. Sen kommer jag på att det är fel buss och den åker inte hela vägen fram, så jag går av vid Söder och väntar på den rätta bussen. Tillslut kommer den, men jag inser att jag kommer bli ett par minuter sen och våran klass skulle se på en teaterföreställning på kulturkammaren precis på morgonen. Jag ringer då läraren för att berätta att jag är på väg och att de gärna får vänta lite, varpå läraren säger att jag säkert får komma in om jag bara är 5 min sen.

Kl. 08:32 går jag av vid Resecentrum och springer (igen ja..) för att hinna till Kulturkammaren som ligger en bit ifrån. Kl. 08.34 är jag framme och går in. Då får jag tydligen inte komma in för att teatern redan har börjat. Jag blir gråtfärdig av fysisk och psykisk utmattning men håller mig för att inte börja lipa som ett litet barn. I stället sätter jag mig ner i en soffa för att andas lite eftersom jag sprungit en bra bit och hjärtat dunkar som bara den. Då fick jag tydligen inte sitta i soffan utan måste gå ut även där ifrån. Jag känner hur sur jag blir och hur jag igen bara vill gråta - men gör det inte.

Går sedan där ifrån och kommer tillbaks kl. 10.15, en halvtimme innan nästa föreställning som vi också skulle se på. Kommer in och ser på teatern och åker sedan hem för att vi slutar skolan. När jag kommer hem påminns jag om att jag visst hade en tid på sjukhuset kl. 11 (den absolut viktigaste tiden hittills som är avgörande för mitt framtida välmående), klockan är då 12.30 men jag åker till sjukhuset i alla fall i förhoppningen om att få komma in ändå på något sätt.

Sprang till bussen (Japp, igen) och ser den komma när jag bara är några meter ifrån, så jag snabbar upp farten och springer över vägen och upp på trottoarkanten och viftar häftigt med armarna för att få bussen att stanna för mig. Bussen stannar inte och jag blir något irriterad och går och sätter mig och pratar surt för mig själv. Jag märker att folk tittar på mig och tittar själv ner på min kropp, då märker jag att mina knallröda BH-inlägg har hoppat upp ur bh:n och nu sticker ut från min gröna skjorta. Jag känner hur jag bara vill sjunka under jorden och dö en långsam död tillsammans med min numera tomma BH. Pinsamhetsgraden är omätbar.

Anyhow, På sjukhuset möts jag av en bitter kvinna i receptionen som är sur från första stund, vilket gör mig på ännu sämre humör. Alla doktorer var upptagna, men jag väntade ändå kvar i väntrummet i två timmar i hopp om att någon skulle ställa in sin tid - vilket givetvis inte hände.. Jag vart efter en stund trött på att sitta där och hämtade mina finaste små ungar som gjorde mig lite gladare för en stund. Ja, sen började de bråka med varandra under kvällen och det drog ner humöret igen. Nu är jag både trött och sur. Ingen bra dag, ingen bra dag alls.

Enya och Tuva i bakgrunden… (kattas bild)

Hjärtat mitt, älskade Tindra.

Hej å hå! Lämnade min Tindra för ett tag sedan. Hon skulle åka hem till farmor och farfar och sova över tills imorgon. Hon var så lycklig när jag hämtade henne på förskolan, för jag hade berättat precis vad som skulle hända efter förskolan.

Jag kom in pÃ¥ gÃ¥rden -barnen var ute och lekte- med hennes tvÃ¥ väskor i handen och sÃ¥ ropade jag “Tindraaa!” varpÃ¥ Tindra kom springandes emot mig med ett jättestort leende. Hon visste vad som skulle ske. “Vart är Johanna??” sa hon, för hon visste att hon skulle Ã¥ka buss med Johanna.

Hon hoppade och skuttade helt överlyckligt och hon var så söt i sin lilla ljusblåa jeansjacka och jeanskepsen med Nalle Puh. Hon tog på sig sin lilla lejonrygsäck i vilken jag hade packat ner matsäcken.

Ska man åka buss i en timme kan det vara bra med något att äta på. Lite mariekex, choklad, nötter, katrinplommon, rån och sen givetvis en flaska saft.. Inte att förglömma alla leksaker som följde med på bussresan.

Jag följde med ner till Söder tull för att vinka av dem när bussen for vidare. Tindra insåg då att hon skulle åka utan mig och började storböla. Tårarna rann ner för kinderna och kramarna var intensiva och med ett hårt grepp om mig.

Det var nästan sÃ¥ att jag själv började grÃ¥ta. Jag tänkte i alla fall för mig själv  att “snart tar jag med henne och Ã¥ker hem igen”.. “Jag vill va med min mammaaa!” tjöt hon och drog mig intill sig. Efter en stunds tröstande och nÃ¥gra “pappa kanske kommer och hälsar pÃ¥ och du kan ringa till mamma ikväll!” sÃ¥ började hon längta igen. Tillslut gick hon pÃ¥ bussen med faster Johanna och farbror Rasmus och sedan vinkade hon glatt till oss!

Nu saknar jag henne, men det är lite extra lugnt här hemma och jag behöver nog det.