Kvällens inlägg är inte i vanligt bloggupplägg utan mer åt poesi-hållet, men läs det gärna som om det vore ett helt vanligt inlägg, för det är just vad jag känner och tänker precis nu och jag kunde inte formulera mig bättre än såhär.

Det är så svårt att välja rätt, att alltid veta vad man vill

När verklighetens jäkt hindrar dig från att nånsin stanna till

Pausa en minut och spola tillbaks det som inte blev så bra

Och alla andra vet så mycket bättre om vad du borde och ska

De tisslar och tasslar, tänk så mycket du gör fel

För alla andra vet ju bättre även om du vet en del

Det är svårt att vara liten i en värld som är så stor

Och alla människor omkring dig aldrig vandrat i dina skor

När allting du gör kräver en förklaring

Tänk om alla skötte sitt, vilken tidsbesparing

Vad mycket vi skulle orka och vad enkelt att existera

När vi slipper lägga tid på att vara bäst och briljera!

Obs, skrev den ganska snabbt så det är inte alls finslipat, men ni förstår ju säkert poängen och det är det viktigaste!

Texten nedan skrev jag för ett par månader sedan när jag testade ut en medicin vilken som bieffekt gjorde mig fruktansvärt deprimerad när den egentligen skulle göra tvärt om. Nästan det enda jag orkade under den perioden om ca. 3 veckor var att sitta i soffan och se barnen leka medan jag mådde ännu mer skit för att jag inte orkade leka med dem utan bara gjorde allt nödvändigt och sedan satte mig ner igen.

‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾‾

Jag undrar om jag är framme eller om det bara är en hållplats på vägen. Jag vill inte tro att jag är framme, är jag det så vill jag tillbaks. Jag vill hem, sluta känna såhär. Är resan ens nödvändig? Hur hamnade jag här från början och kommer någon att möta mig när jag går av eller får jag vandra i min ensamhet mot ett ingenting, eller någonting som jag ändå inte vet vad det är?

Går det bussar tillbaks? Köpte jag tur och retur, eller var det som med allt annat att jag bara planerade mitt första steg och lät resten sköta sig själv? Jag undrar så.

Fysiskt sett är resan helt okej, en stor varm soffa att färdas i, en utsikt som är tiotusen gånger vackrare än Lofotens fjäll och vackra hav. Vackrare än jordens alla exotiska öar, vackrare än niagarafallen, vackrare än en svensk sommarblommig skärgård - vackrare än allt.

Psykiskt sett vill jag begrava mig i kudden jag sitter på och riva sönder mig inifrån och ut för att jag själv hoppat på bussen och för att det vackra jag ser, det vackraste som finns, inte syns lika tydligt för dimman på mina fönster som jag själv sett till att av ångest och andnöd flåsa på till den milda grad att allt utanför blivit suddigt och nästan oigenkännbart. Hur hamnade jag här?

Jag är på fel buss. Min buss skulle åt motsatt håll men rastlös och ivrig som jag var av att få göra något nytt, komma längre bort, orkade jag inte vänta på den rätta. Jag har redan hoppat ut genom fönstret i ett försök till att springa tillbaks men marken under mig verkar vilja följa med, likt bandet på ett löpband och matt av att tillslut inte ha kommit någonstans alls, gömde jag mig bakom mitt immiga fönster igen.

“Ingenting är omöjligt” upprepar jag för mig själv samtidigt som jag intalar mig att jag nog visst kan flyga, om jag bara flaxar med armarna tillräckligt mycket. Jag vet att jag kan, jag vet att jag vill, jag kommer bara inte upp riktigt. Snart, snart sÃ¥!

Jag stannar ibland på platser som av någon anledning lockar fram små försiktiga leenden från mina läppar. Det är då jag vill gå av och stanna där jag är, det är också då jag alltid fastnar med jackan på bussen och aldrig hinner slita av den innan jag tvingas åka vidare till ett annat ingenstans, eller ett annat någonting, som jag inte riktigt vet vad det är.

Tuva äter frukost.

Så himla skoj! Kolla in när jag dansar! Fick länken av en kompis som ville göra mig GLAD! Och det blev jag minsann

Här hemma vankas det kalas och pressen bara stiger ju närmare morgondagen vi kommer. Måsta städa och baka idag. Har massor att göra. Sen ska jag givetvis dekorera lägenheten så att den ser lite kalasig ut tills imorn. Det kommer många ungar! Saga, Livia, Oskar, Alvin, Elizia, Leevi, Vega, Izabella, Alvar och sen mina ungar - Tuva, Enya och Tindra. Det kommer vara 12 ungar och 9 föräldrar!

Vem är det som fyller år då? Jo, Tuva och Enya såklart! Det är deras STORA dag imorn. Det är med vemod jag fixar inför kalaset. Det är inte så att det känns skit och tråkigt alltihop, för det känns skoj också men det känns sorgligt att de är påväg att bli så stora. Jag minns knappt deras första födelsedag, därför har jag svårt att tänka mig att de blivit så stora så fort. Mina små bebisar. Jag tänker envisas med att kalla dem just bebisar så länge jag känner för det.

Tindra är fortfarande min bebis ibland och hon är 3 år. Men Tuva och Enya, mina små godingar. Att ni fyller två år redan är helt ofattbart. Att ni får dela den dagen tillsammans är helt fantastiskt.

Här är en dikt jag skrev när de var nyfödda.

Tänk att vi fick gåvan att vänta två på samma gång

Trots att ni kom tidigt, så var väntan riktigt lång

En dag fick vi svaret att väntan skulle ta slut

det var de längsta dygnen nånsin och vi räknade var minut

Jag kördes in till operation och pappa stod bredvid

Vi höll varann i handen och vips var jag inte längre gravid

Vi såg våra fina små flickor med alla fingrar och tår

SÃ¥ grät jag en skvätt av glädje och sa “Titta vad mörkt hÃ¥r”

Jag pussade er på pannan och kände mig alldeles knäsvag

Den känslan minns jag så tydligt, denna underbara Onsdag.

© Rebecka Pedersen 2008

Enya sitter i köket och ser ut genom fönstret.

Din verklighet är som tagen ur en dokumentär
den berör, förstör och väcker känslor hos andra
Om du bara kunde se hur himla vacker du är
det är synd, men för det ska ingen dig klandra

Du kanske känner dig väldigt ensam ibland
men jag lovar att vi hör dina hjälptörstande rop
Så lita på mig och håll hårt om min hand
Jag vill hjälpa dig upp ur din bottenlösa grop

En dag skall du se hur fantastisk du är
Jag lovar och svär, jag lovar och svär.

© Rebecka Pedersen

I´m sitting here alone in my room
thinking about the times we had together
I remember when you first started to bloom
you were no longer going to be light like a feather
They said you would be allright in a while
and we started to get our hopes up again
But still it was hard just to smile
We thanked the lord and finished with an amen
Time went by so fast and suddenly you were gone
We thought you were allright but we were wrong
I love you from the bottom of my heart
but now we might forever be apart
And it hurts
So bad

It hurts, so darn bad.

Jag älskar dig farmor!

(Ursäktar eventuella stavfel, det var ett tag sedan jag gick i skolan)