Då var den stora dagen kommen! Dagen då barnen för första gången sedan vi flyttade, för två månader sedan, ska HEM till sin pappa. Hem.. Och sova där.. Tindra har sovit där en gång, men för T & E blir det första gången. De kommer hem i morgon igen. Tindra har varit helt uppspelt och glad hela morgonen. Hon har själv packat ner det viktigaste i sin lilla handväska, nämligen nappen och en påse med godis.

Hon gjorde sig fin med lila strumpbyxor, rosa tunika (för liten, men hon ville ha den), en rosa skjorta över (öppen, så att man ser tunikan under) och sist men inte minst hade hon sina snygga kängor som går halvvägs upp till knäet. Värsta gullungen!

“Pappa och Tindra, snart kommer haan, snart kommer haaan. Pappa och pappa och pappaaaaa” gick hon runt och sjöng medan hon ivrigt väntade på att han skulle plinga på. Det första (okej, kanske tredje eller fjärde, men struntsamma) hon sa när vi hade öppnat dörren och hon såg sin pappa stå där utanför var “Jag ska inte sova hos mamma!!”, hähä.. Snacka om skönt att slippa mig Äh, det var så det lät iaf.

Tuva och Enya pratar inte så mycket, men de verkade glada när pappsen kom och hämtade dem. Ingen protest där inte! Han har nyligen fått körkort, för övrigt. Pappan alltså

Jaha, då var man barnledig… “Vad gör man då” undrar ni…? Då städar man! Man städar och man städar och man städar, och sen lagar man trasiga vagnar, mekar ihop cyklar, byter lampor och handlar allt man aldrig annars hinner/kan handla.. Som till exempel taklampor och köksredskap… Sedan duschar man typ 6-7 gånger, i ren protest för att man annars bara hinner duscha 3-4 ggr per vecka… Sedan går man på toaletten och sitter där länge, kanske läser en bok samtidigt… Retas lite med livet…

Tindras video, minns ni den? Länge sedan jag gjorde den och nu blir jag alldeles gråtfärdig bara jag ser den.. Måste ta mig tid att göra en till T & E snart också.. Tog bara så himla lång tid..

Nä, nu ska jag sätta fart med hushållsarbetet så att jag gör mig förtjänt av kaffe och shopping..

Min positivitet är tillbaks och det känns fantastiskt bra! Alla som har följt min blogg under i alla fall ett halvår vet hur positiv jag brukade vara. Det försvann ett tag, jag gick ner mig lite - men nu känns det som om positiviteten är tillbaks igen!

Två dagar har jag varit mig själv i! Ja, det känns verkligen som jag varit någon annan under en längre tid. Som om jag lånat någon annans humör, känslor, tankar och allt. NU, äntligen, känner jag mig normal igen. Jag får en skön känsla i kroppen när jag tänker på hur mycket bättre vi kommer må nu! Igår vaknade jag på dåligt humör men kom plötsligt på att jag verkligen behövde bli mig själv igen, så jag skrev ner en lång lista på saker som jag vill vara för mig själv och för mina barn. Jag skrev även ner att jag skulle bestämma mig för att bli positiv igen, för jo det går visst att bara bestämma sig för att vara positiv, även om det kanske är svårt om man inte är född i den “banan”.

Det kanske låter som värsta klychan, men efter att jag skrivit min lista och skrivit under, så var jag plötsligt förändrad. Jag fick ett helt annat lugn inom mig, en glädje jag saknat och.. Äh, jag vet inte.. Jag är så förväntansfull på framtiden och det liksom pirrar i magen av tanken att jag kommer att vara den där roliga, glada, positiva, pedagogiska mamman som jag var för flera månader sedan. Jag har varit henne i två dagar nu och barnen har varit desto lugnare och tryggare, vilket för mig känns fantastiskt!

De senaste månaderna har varit en enda stor berg-och-dalbana, känslomässigt. Jag har inte orkat vara pedagogisk, har inte orkat prata lugnt om saker för att barnen ska förstå, jag har inte orkat någonting egentligen. Jag har mått dåligt! Jag har även vuxit i mig själv nu, därför att jag vet att jag aldrig skulle våga erkänna att jag varit en deppig mamma förrän nu. Jag skulle förneka det för att inte verka sämre än alla andra (äldre) mammor.

Jag vet inte, jag har alltid haft svårt för föräldrar som inte vet vad pedagogik är och hur viktigt det är att använda sig utav det i uppfostran och lika svårt för föräldrar som “tror” (de vet egentligen, men de bryr sig inte) att barn gör som man säger och inte som man gör - då är det inte så lätt att erkänna att man själv är av samma skrot och korn.

Men nu är jag på rätt spår igen, jag känner mig glad och inte alls lika stressad i sinnet. Precis som jag alltid hade varit innan jag fick en knäpp för några månader sedan…. Känns som jag börjar hitta tillbaks till mig själv, det är en underbar känsla!!

Tack gode gud för att du ger mig styrka när jag behöver den som mest.

Värsta fjortisblicken, men jag lovar att jag ser ännu dummare ut när jag tittar rakt in i kameran

Jag kan om jag vill, det vet jag bara… Jag kan! Snart, snart!! Jag är stark och bra, så det så! Nu låter jag ingenting komma i min väg. JAG KAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!! Det är jobbigt, men jag har gjort värre saker.. Som att föda barn, till exempel.. Jag fixar det! Jag gör det!! Jag kan inte misslyckas, det här är en liten skitsak för mig..

Jag är starkare än så! För stark för att inte klara det!! Jag är bra, duktig, envis.. En envis människa klarar sig alltid! Hon låter ingenting blockera sitt mål! I AM SUCH A DUKTIG YOUNG KVINNA!!! Det känns bara väldigt vemodigt och läskigt, men jag gör det för min egen och andras skull.. Mest för min egen… Lite för barnens.. Eller mest för barnens, det beror på hur man ser det.

Huvudsaken är att jag kommer klara det, bara jag vill!! Och det vill jag, även om det är svårt, läskigt, jobbigt och nytt…

Tindra, när jag låg på BB med T & E!!!

Hon provar mina skor!

Tindra

De gör mig så glad, så lycklig i hela själen. De förgyller min annars så ensamma vardag och gör mig hel, på ett sätt som bara en förälder kan förstå. Alldeles uppfylld av kärlek. Som en liten uppiggande blomma mitt i en snöstorm, så som bara barn kan vara.

Mitt hjärta svajar, men saktar ner och står nästan still, på tå (bara dunkar väldigt hastigt) när jag är med mina barn. Jag glömmer bort den oro och den sorg jag annars känner och vill bara finnas för just dem, mina älskade barn.

Allting är som en dimma bakom mina barn. Någonstans där, i den ogenomträngliga dimman, finns ett mörker som jag bara känner när barnen sover. När de inte finns här för att få mig att le. En på något sätt distanserad depression, som gärna vill trycka ner mig men som inte lyckas för att jag har mina solstrålar som står som en borg runt mig, väcker mig varje morgon och tvingar mig vara den bästa mamman jag kan vara för mina barn.

Det fantastiska med barn är att vad vi än gör fel som föräldrar, så älskar de oss i alla lägen. De ser upp till oss som idoler, följer oss i vartenda steg vi tar. Ser oss misslyckas, förbättras, misslyckas igen och förlåter oss. Ger oss en kram som säger att de älskar oss, att vi får misslyckas ibland. Att vi måste, för att lära oss bli bättre.

Enya

Tuva

Jag tappar mitt hår! jag tappar mitt hår!!! Jag orkar inte det här alltså. Kan jag inte få känna mig fin i några år till i alla fall. Vänster sida är på väg att bli kal… Jag mår inte bra, det känns som att hela mitt jag bara dyker ner under sanden liksom. Jag finns inte kvar så mycket längre. Att förlora sitt hår är kanske en sak som låter som en struntsak för en som inte varit i den situationen, men när håret bara ramlar bort, bit för bit, så känner jag mig fruktansvärt okvinnlig, ful och äcklig rent utsagt.

Jag vet inte varför det händer mig, jag har ingen aning. Men om jag lyfter lite på håret på min vänstra sida, så ser jag mycket tunt och kort babyhår. Inte bara längs hårfästet, utan ca. 1 dm in i håret. Jag förfaller, sakta men säkert. Dessutom lever min mage sitt eget liv och jag har nariga händer och stora mörka ringar under ögonen. Vem är jag att titta på längre?

Jag vill må bra med mig själv.

Gah! Döda mitt internet innan jag gör det själv, för jag fixar inte mer alltså! Det muppar sig hela tiden och tålamodet bara tryter ju längre tiden går!! “Döööda mig långsamt” skriker den och ler mot mig, för den vet att jag är svag för dess charm… Själv går jag bärsärkagång och hoppar och skriker och våndas och.. och.. Okej, jag överdriver lite…

Men en sak jag INTE överdriver är känslan av att vara förföljd av en hacker. Någon som väldigt gärna vill hålla mig borta från bloggen och internet överhuvudtaget, som förstör för mig vilken dator jag än förmår mig att använda. JAG VILL BLOGGA! Jag vill lägga upp fina bilder på fina barn och visa min nya lägenhet, men denna förbaskade hacker gör det i princip omöjligt för mig.

När en sak faller på plats, ramlar något annat ner. Alltid är det så!

Jag har mycket i huvudet just nu också. Det stormar av tankar och jag får inte riktigt styr på dem. Jag behöver tänka och komma underfund med en del saker. Livet är en berg-och-dalbana, men även en karusell tar slut någon gång! Tur att man har vänner när de behövs… och när de inte behövs

Såhär fina var mina flickor under konfirmationen i Norge! Helt bedårande vackra, tycker jag!!

Idag/Igår har humöret svängt upp-och-ner! Det började med att Coffe och jag gick till max och åt (han går en kurs i Norrköping under två veckor och vi har lunch samtidigt). Då satt jag där och åt och filosoferade när tårarna började rinna. Det är snart 1 år sedan farmor gick bort. Jag har saknat henne så sjukligt mycket, men jag har liksom inte “orkat” gråta på hur länge som helst. Inte orkat tänka på henne, inte orkat besöka hennes grav, inte orkat sörja överhuvudtaget! I oktober har det redan gått ett år och jag har inte direkt vant mig vid tanken ännu.

När en person som man älskar väldigt mycket och som man träffar väldigt ofta och som man pratar i telefon med nästan varje dag, går bort……. Då är det tungt att inse att förra gången man träffades, pratades eller såg människan så var det den absolut sista gången i ens liv. Det är svårt att veta att man inte kan be om ursäkt för saker man gjort (som man aldrig skulle be om ursäkt för om personen var vid livet) och att man redan har förbrukat sina sista chanser att göra rätt - utan att ens veta om det! Jag skulle vilja be om ursäkt för så mycket “fjuttiga” saker. Till exempel att jag alltid tiggde pengar till godis, trots att hon var en urfattig förtidspensionerad liten farmor, eller att jag snodde ciggaretter av henne, eller att jag aldrig hjälpte till med disken när jag bodde hos henne, eller att hon ibland inte fick den respekt hon förtjänade och att jag en gång låtsades vara påväg hem när hon ringde och frågade vart jag tagit vägen den kvällen när jag var så sen. Alla dessa jäkla ursäkter som jag kom med!!! “Jag vart kissnödig precis när jag skulle gå hem, så jag var tvungen att leta upp närmsta toalett och när jag kom dit var det jättelång kö och när det väl blev min tur så var toaletten trasig, så jag fick leta efter en annan!!”…

Jag saknar att gå på stan med min farmor, eller att följa med till loppisen.. Att gå till kyrkan med henne! Vi var på max en gång tillsammans. Just det har jag starka minnen ifrån.. Jag skröt alltid för mina vänner om vilken bra farmor jag hade och hur nära vi stod varandra. Jag var så stolt för det av någon anledning.

Hon brukade alltid skrämma mig när jag satt uppe sent om natten. Satt jag vid datorn, så smög hon sig fram och ryckte tag i mina axlar och skrek “BÖH!” och jag hoppade alltid upp från datorstolen, rädd som en “jag vet inte vad”. Hon lyckades alltid skrämma mig. En busig liten farmor, det där! Hur kan någon så levande vara så död?! Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid tanken. Saknaden gör mig tokig. Jag gråter så mycket att det värker i kroppen.

Min farfars syster berättade att farmor skickat ett sms några dagar innan hon dog, där hon skrev att hon mådde så himla bra och var så glad för att hon fått flera kassar med kläder av mig. Hon kände sig fin och lycklig för första gången på länge.

Samvetet, det dåliga samvetet hänger som en börda över ryggen. Varför var jag inte mer med dig innan du dog? Varför tog jag inte med mig barnen och sov över hos dig en natt? Varför var jag så isolerad och så långt ifrån mig själv man kan komma? Jag kan grubbla på det, men jag kan inte förändra någonting - för det är redan gjort! Allt är förbi.. Ja, nästan i alla fall. Saknaden och sorgen kommer alltid att klamra sig fast vid mitt hjärta och min själ, för utan dig är jag en aning svagare och vem ska då ge mig den styrka jag brukade få från dig?

Och varför, varför, varför har jag inte besökt din gravplats en endaste gång sedan din begravning som var för nästan ett år sedan? Förlåt farmor….. Jag älskar dig så mycket!

Jag förväntar mig fortfarande att du ska komma tillbaks!

Igår kom Katta och Saga på kvällsbesök (de bor 5min gång ifrån oss)! Jag och Katta drack te och pratade om allt mellan himmel och jord, T & E låg och sov och Tindra lekte med bästisen, Saga. Härligt att ha en så fin vän som Katta!!

Dag nummer 4 i skolan och vi har ännu inte börjat arbeta! Lite tråkigt tycker jag faktiskt.. Jag trodde att vi skulle börja med själva pluggandet idag men det var tydligen bara gruppindelningar och liknande. De skulle se vart vi ligger i de olika ämnena och sådant.

Min mattelärare sa att han hade läst i min blogg om pirret i magen inför intervjuen på skolan, väntan på svar och allt det där. Det var lite roligt tyckte jag! Han sa också att han tyckte att jag var duktig på svenska, vilket var riktigt kul att höra från en lärare.

Under lunchen gick jag ner till stan och åt lite kycklingwok och mötte upp Camilla nere vid söder tull. Vi snackade lite och jag följde med henne och hämtade lite saker hos en kvinna och sedan var det dags att dra mot skolan igen. En halvtimme på vår engelskalektion och sedan var dagen slut! JAG SOM LÄNGTAR EFTER ATT LÄRA MIG NYA SAKER!!!! Pust! Men det blir nog lite sådant i morgon, om vi inte hinner bli sjuka förstås. Jag känner mig hängig, har ont i halsen, är hes och hostar och barnen är lika hängiga de också, näsorna rinner som bara sjutton med!

Attans då! Jag har liksom inte råd att vara sjuk, speciellt eftersom jag måste ta ledigt 1-2 veckor för barnens inskolning på dagis med start nästa vecka! Håll tummarna för oss!!

I morgon får vi besök av Coffe och hans mamma, det blir roligt för barnen! Sooom de har pratat om pappa och farmor Speciellt Tindra då! Vi har ringt nästan varje dag så att de kan prata med honom/höra hans röst lite. Inget gråt som tur är, men Tindra har nog inte riktigt förstått ännu! Varje dag säger hon “mormor kommer snart!” eller “ska vi hem till mormor?”, hon tror med andra ord att det är mormor som bor där och inte vi. Kanske börjar hon ändå förstå nu när mormor inte varit på besök sedan i måndags.

Nej, jag har disk att ta hand om och kläder att vika, så nu ska jag och barnen åka hem!

Vi hörs! Kram!

De första tre dagarna i skolan har vi försökt lära känna varandra och alla lokaler, vi har inte satt igång med plugget riktigt än. Sista timmen idag hade vi dock en lååång diskussion om mångkultur och samhället i övrigt, vilket var väldigt intressant och lärorikt. Något annat som står på schemat två gånger varje vecka är psykologi och det ser jag verkligen fram emot.

Lägenheten vi bor i är 90kvm stor. Vi har två sovrum och ett vardagsrum. Vardagsrummet är så stort att jag valt att dela av det för att få ett eget “rum”. Pappa ska köra hem en fackhylla till mig idag och det är den som kommer att vara rumsavdelaren. För tillfället har jag alla mina böcker  på fönsterbrädan, så det ska bli skönt att flytta över dem till en riktig hylla. Dessutom behöver jag något att ställa alla mina prydnadssaker på! Vi får även en micro hemkörd av pappsen! No more koka välling for me!

Tindra har fått en stor och vit säng i sitt rum. Hon sover jättebra i den och går inte upp efter läggning. Jag såg framför mig hur hon skulle gå upp och busa omkring när hon inte vill sova, men hon är så duktig att hon stannar kvar.

Något jag fortfarande behöver är gardinstänger, men det löser sig nog snart. Det enda rummet med gardiner är köket! Badkar har vi också, och det är en fröjd för barnen att få bada innan läggdags. Nu till helgen ska vi en sväng till barnens pappa och hälsa på och sedan ska mina småbröder sova över en natt.

Just det, min mörkrädsla är borta!! Det är stort för mig! Och vi har gått upp kl. 05:30 de senaste dagarna för att hinna med lämning av barnen och skola för mig.

Hehe, tänkte på en sak! Tindra har börjat intressera sig av sin skugga och igår när vi var ute och gick sa hon “Skuggan vill inte prata med mig!!”. Tyckte det var lite gulligt!

Hej på er allihop! Jag, Tindra, Tuva och Enya flyttade i lördags in till Norrköping, Vilbergen. Det är tråkigt när sådant händer men jag och Coffe kunde inte vara tillsammans längre. Det funkade inte helt enkelt.

Barnen kommer att bo hos sin pappa varannan helg. Igår var min första dag i skolan och det gick bra. Barnen börjar inte på sitt nya dagis förrän nästa vecka, så denna vecka medan jag pluggar kommer barnen att vara hos sin morfar och extramormor. Jag lämnar och hämtar varje morgon och eftermiddag. Det blir alltså ytterligare en inskolning…

Om ni undrar varför jag inte sagt något tidigare så var det för att jag inte ville berätta något innan allt var klart. Dels på grund av stressen men också på grund av era reaktioner och att jag inte haft tillgång till dator.

Tack till mamma, Nadde, Jonas, Katta, och Viktor som hjälpte mig att flytta, tack till pappa och Outi som tog hand om barnen under tiden, tack till mamma, Katta och Camilla som har hjälpt mig att komma i ordning med alla saker och slutligen tack till barnen; Saga, Oscar, Alvin, Oliver, Robin och Mille som lekt med mina barn under tiden vi packat upp.

Oroa er inte för oss! Vi mår bra och det enda som känns jobbigt just nu är att jag inte fått upp allting ur kartongerna ännu. Annars flyter allt på bra som ensamstående!

Den här veckan får ni uppdateringar minst en gång om dagen, då jag hämtar och lämnar barnen hos sin morfar som har dator och internet.

Kram på er!