Här kommer lite bilder på vårat “nya” hem! Har inte tagit några bilder på toaletterna eller sovrummen än, för det är så stökigt och vill jag visa bilder ska det ju vara fint, vilket det aldrig är

En del av min svartvita hall!

Mitt röda, mysiga kök!

Vårat rymliga vardagsrum, del 1.

Vårat rymliga vardagsrum, del 2.

Kolla in Robins blogg förresten, han har skrivit om något provocerande intressant!

Jag är så himla duktig

Kom hem från skolan för 30 min sedan - stoppade in en tvätt, tog ner den torra, städade toaletten (urk) och röjde undan i barnens rum, bäddade våra sängar och plockade upp alla leksaker som låg utspridda i lägenheten. Jag hatar att städa, men det känns så otroligt skönt när man har fått det gjort.. Nu är det bara disken kvar! Plus att jag ska ringa och säga upp mitt mobilabonnemang, ringa hyresvärden och be dem hjälpa mig med lampan i hallen som inte funkar, fläkten som är trasig och kanske, kanske be om en diskmaskin.. Det skulle underlätta vårat liv väldigt mycket.

Skolan har gått bra idag. Jag har kommit i tid hela veckan! Konstigt, jag har varit ovanligt pigg när jag vaknat de senaste 5 dagarna! Jag har mina aningar om vad det kan bero på, eftersom det förändrades i samband med detta, men OM det är därför jag är pigg så är det lite häftigt för jag visste inte att det kunde påverka sömnen så mycket…. Eller alls? Ja, ni får  veta vad jag pratar om en dag, men inte än.. Vill förbereda mig lite innan jag berättar för någon.

Var hemma hos min pappa och hans fru idag och hälsade på deras nya familjemedlem - Hunden Blackie!! En renrasig cocker spaniel som är superdupersöt! 8 veckor gammal och flyttade in i måndags! Ja, han är så söt. Som en liten människobebis. Ligger i famnen, gosar och kan inte gå i trappor! Helsvart såklart, därav namnet Blackie.

Här är han! Sömntutan..

Och här är den underbara, söta lilla katten Zorro. Han är 5 månader äldre än Blackie.

Nu ska jag hämta barnen om fem min! Hejsvejs!

(Jag ser inte fullt så bekväm ut av någon anledning..)

Jag träffade blondinbella. I ärlighetens namn hade jag förberett mig på det värsta. Jag trodde inte att hon var särskilt trevlig faktiskt. Oj så fel jag hade! Isabella är en sån himla jordnära, omtänksam, rolig och intelligent ung kvinna. Snygg är hon också, men det behöver man knappast träffa henne för att märka.

Calle Schulman, han vann kategorin “Årets manliga blogg”. Jag såg honom, tänkte först “Oj, där var en som liknade Calle, men det kan inte vara han, för han är så himla kort!” - Men jodå, det var han. Det var hela han tillochmed.. Han var kort, men jag gillade vad jag såg. Kort och söt, liksom. Smygtittade lite till. Han förtjänade vinsten!

Och Kissie… Hon vann! Jag pratade inte med henne personligen, men det var väl ingen förlust direkt.. “Jag visste att jag skulle vinna! Jag var helt säker på det!” sa hon när hon stod där framme. Det kändes inte helt bra. Attityden var precis som den jag märkt i bloggen och tyvärr gillar jag inte den Hon visade inte mycket till tacksamhet, och det tycker jag är fel mot Veckorevyn och alla hennes läsare som röstat fram henne till vinnare! Visst, det kanske är en roll hon spelar, men jag kan inte hjälpa att jag backar några extra steg från henne. Från Kissie alltså, jag tror nämligen att Alexandra är en bra människa innerst inne. Långt inne.

Supersöta Annikasan och Knivlisa! Jag gillar dem. De är riktigt roliga att umgås med också. Såna här personer som bryr sig mer om andra än sig själv, ger en beröm i tid och otid, ni vet. Fina människor! Ni får komma på besök någon gång, kanske blir singstar då också

Sjukt söta!

Spotlife-kollegan Robin, som faktiskt var ett mycket bra sällskap under senkvällen. Vi hade riktigt kul. Gick runt och var sociala, drack goda drinkar och lyssnade på Jordin Sparks fantastiska stämma. Sedan gick vi till McDonalds för ett nattmål, där jag träffade ett gäng tjejer som frågade om jag var Chayahs syster, vilket jag svarade ja på. Otippat att träffa lillsyrrans kompisar på McD i Stockholm kl. halv två på natten!

Jordin Sparks!

Alla bilder här OVAN är tagna med min kamera (dock inte bara av mig), bilderna nedan har jag varit så ful att jag snott från andra bloggar, men jag länkar givetvis!  (och tar bort dem om du vill ha dem för dig själv)

Jag träffade fina lilla Mumari, som var en tokig liten galenpanna, precis som jag. Gillade henne. Härlig brud!

Jag, Robin, Mumari och Annie! Ett härligt gäng!

Sist men inte minst träffade jag *trumvirvel* EGOINA! Supergullig även i verkligheten.. GulligARE.. Jo, det är möjligt!

Nu - SOVA!!

Tindra

De gör mig så glad, så lycklig i hela själen. De förgyller min annars så ensamma vardag och gör mig hel, på ett sätt som bara en förälder kan förstå. Alldeles uppfylld av kärlek. Som en liten uppiggande blomma mitt i en snöstorm, så som bara barn kan vara.

Mitt hjärta svajar, men saktar ner och står nästan still, på tå (bara dunkar väldigt hastigt) när jag är med mina barn. Jag glömmer bort den oro och den sorg jag annars känner och vill bara finnas för just dem, mina älskade barn.

Allting är som en dimma bakom mina barn. Någonstans där, i den ogenomträngliga dimman, finns ett mörker som jag bara känner när barnen sover. När de inte finns här för att få mig att le. En på något sätt distanserad depression, som gärna vill trycka ner mig men som inte lyckas för att jag har mina solstrålar som står som en borg runt mig, väcker mig varje morgon och tvingar mig vara den bästa mamman jag kan vara för mina barn.

Det fantastiska med barn är att vad vi än gör fel som föräldrar, så älskar de oss i alla lägen. De ser upp till oss som idoler, följer oss i vartenda steg vi tar. Ser oss misslyckas, förbättras, misslyckas igen och förlåter oss. Ger oss en kram som säger att de älskar oss, att vi får misslyckas ibland. Att vi måste, för att lära oss bli bättre.

Enya

Tuva

Såhär fina var mina flickor under konfirmationen i Norge! Helt bedårande vackra, tycker jag!!

Idag/Igår har humöret svängt upp-och-ner! Det började med att Coffe och jag gick till max och åt (han går en kurs i Norrköping under två veckor och vi har lunch samtidigt). Då satt jag där och åt och filosoferade när tårarna började rinna. Det är snart 1 år sedan farmor gick bort. Jag har saknat henne så sjukligt mycket, men jag har liksom inte “orkat” gråta på hur länge som helst. Inte orkat tänka på henne, inte orkat besöka hennes grav, inte orkat sörja överhuvudtaget! I oktober har det redan gått ett år och jag har inte direkt vant mig vid tanken ännu.

När en person som man älskar väldigt mycket och som man träffar väldigt ofta och som man pratar i telefon med nästan varje dag, går bort……. Då är det tungt att inse att förra gången man träffades, pratades eller såg människan så var det den absolut sista gången i ens liv. Det är svårt att veta att man inte kan be om ursäkt för saker man gjort (som man aldrig skulle be om ursäkt för om personen var vid livet) och att man redan har förbrukat sina sista chanser att göra rätt - utan att ens veta om det! Jag skulle vilja be om ursäkt för så mycket “fjuttiga” saker. Till exempel att jag alltid tiggde pengar till godis, trots att hon var en urfattig förtidspensionerad liten farmor, eller att jag snodde ciggaretter av henne, eller att jag aldrig hjälpte till med disken när jag bodde hos henne, eller att hon ibland inte fick den respekt hon förtjänade och att jag en gång låtsades vara påväg hem när hon ringde och frågade vart jag tagit vägen den kvällen när jag var så sen. Alla dessa jäkla ursäkter som jag kom med!!! “Jag vart kissnödig precis när jag skulle gå hem, så jag var tvungen att leta upp närmsta toalett och när jag kom dit var det jättelång kö och när det väl blev min tur så var toaletten trasig, så jag fick leta efter en annan!!”…

Jag saknar att gå på stan med min farmor, eller att följa med till loppisen.. Att gå till kyrkan med henne! Vi var på max en gång tillsammans. Just det har jag starka minnen ifrån.. Jag skröt alltid för mina vänner om vilken bra farmor jag hade och hur nära vi stod varandra. Jag var så stolt för det av någon anledning.

Hon brukade alltid skrämma mig när jag satt uppe sent om natten. Satt jag vid datorn, så smög hon sig fram och ryckte tag i mina axlar och skrek “BÖH!” och jag hoppade alltid upp från datorstolen, rädd som en “jag vet inte vad”. Hon lyckades alltid skrämma mig. En busig liten farmor, det där! Hur kan någon så levande vara så död?! Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid tanken. Saknaden gör mig tokig. Jag gråter så mycket att det värker i kroppen.

Min farfars syster berättade att farmor skickat ett sms några dagar innan hon dog, där hon skrev att hon mådde så himla bra och var så glad för att hon fått flera kassar med kläder av mig. Hon kände sig fin och lycklig för första gången på länge.

Samvetet, det dåliga samvetet hänger som en börda över ryggen. Varför var jag inte mer med dig innan du dog? Varför tog jag inte med mig barnen och sov över hos dig en natt? Varför var jag så isolerad och så långt ifrån mig själv man kan komma? Jag kan grubbla på det, men jag kan inte förändra någonting - för det är redan gjort! Allt är förbi.. Ja, nästan i alla fall. Saknaden och sorgen kommer alltid att klamra sig fast vid mitt hjärta och min själ, för utan dig är jag en aning svagare och vem ska då ge mig den styrka jag brukade få från dig?

Och varför, varför, varför har jag inte besökt din gravplats en endaste gång sedan din begravning som var för nästan ett år sedan? Förlåt farmor….. Jag älskar dig så mycket!

Jag förväntar mig fortfarande att du ska komma tillbaks!

Hello! Nu sitter jag i Tofte, 2 timmar från Oslo! Resan var lång, fast kort! Med tanke på att vi bara reste øver dagen så var det ganska kort, men det kændes jættelångt eftersom vi satt vakna hela resan.  Det gick otroligt bra med barnen, de var glada och nøjda hela vægen och att somna på tåget var inget problem før flickorna. Well, Tindra var vaken på tåget, men hon somnade på bussen mellan Oslo och Tofte.

Innan tåget gick från Norrkøping, gick vi førbi pressbyrån før att køpa lite gotter att ha med och då træffade vi en mammabecka-læsare! Det var lite roligt, før det ær inte många som vågar komma fram och prata. Jag ångrar bara en sak och det ær att jag inte frågade vad hon hette, just før att jag var så stressad. Søt var hon i alla fall!

Vi åkte till Katrineholm dær vi fick vænta i 45min på næsta tåg, som sedan var ett direkt-tåg till Oslo! Vi turades om med barnen på tåget, så det kændes lite som semester, bara det. I Oslo møttes vi upp med min farfars syster, Else-Marie, och vi gick till McDonalds och “fikade” lite. Vi pratade massor, men efter bara en timme fick vi skynda oss vidare till bussen som skulle ta oss till slutdestinationen - Tofte! Eller ja, ett bussbyte dær också

I Oslo var det tydligen ænnu en mammabecka-læsare som hade sett mig, hon skrev en kommentar hær på bloggen! Lite roligt, tycker jag.

Nær vi kom fram till Tofte blev vi varmt vælkomnade av våra slæktingar! Som vanligt nær man inte setts på længe så blir det ett enda stort kramkalas! Hærligt! Tindra har bara varit hær i ett dygn och har redan børjat sæga en del norska ord! Det kænns lite hæftigt att tænka att detta ær den allra førsta av många, många fler norge-resor før mina barn!

Min syster, Chayah, och min bror, Jonas!

Trøtt-Enya får en sjalett på huvudet!

Gladfis-Tidra smaskar på en klubba!

Bus-Tuva med morbror Jonas!

Enya sover på tåget!

Den dær tønten med ryggsæck i bakgrunden ær jag! Den enda bilden som ær tagen på avstånd så att jag ser någorlunda normal ut!

Søtis-Tindra! Æntligen framme hos Tante Inger och onkel Jarle!

Enya

Tindra

Tuva

Tuva, Enya och Tindra

Cykel-Tindra!

Michaela!

Hello! Då jag inte har någon fungerande dator själv så fick jag vänta på att Coffes dator skulle bli ledig innan jag kunde sätta mig. Det är lite (läs väldigt) jobbigt måste jag säga.. Jag har varit i kontakt med DustinHome som har gett mig ett nummer till ASUS som jag ska ringa i morgon och förhoppningsvis får jag då den hjälp jag behöver med min dator. Det står något om “boot” och ”reboot” och stoppa in i “floppy disk” och installera på nytt och bla bla bla när jag försöker starta datorn. Verkar som om allt gått förlorat! Tur att jag hann flytta över alla bilder, filmer och dokument innan den kraschade helt!

Idag har barnen varit lite bättre. Fötterna går att gå på och rumpan går att sitta på, men Enyan skriker fortfarande lika mycket vid blöjbyten. Självklart har vi låtit henne gå utan blöja så mycket som möjligt idag, så spara på pikarna är ni snälla för jag kan tänka lite själv :) I all välmening säger jag det, och det gjorde säkert du/ni också såklart!

Vi kände ändå att det blir för mycket att sitta inne hela dagarna och hand- fot- och munsjukan (även felaktigt känt som mul- och klövsjukan) ska tydligen vara okej att gå till dagis/skola med, så då tänkte jag att varför inte gå ut och leka lite!

Från vårdguiden: “Mår barnet bra i övrigt kan det gå på förskola/skola medan det har blåsor. Om barnet är påverkat och inte kan leka eller följa undervisningen är det bättre att det stannar hemma.”

Vi gick ut och lekte en stund! Barnen busade och var glada, Tindra cyklade på grannens röda trehjuling och jag sprang som en höna mellan barnen för att förhindra skador! Vi lyckades i alla fall hitta en relativt säker plats med gräs och grus i stället för hård asfalt! Kan vara bra när man är ensam med tre vildingar! Eller två vildingar och en busunge på en cykel

Därefter gick vi hem och gungade, plockade lite körsbär (igår plockade jag och Tindra en hel liter körsbär, den ni!), plockade jordgubbar, åkte på gåbilen och stampade i gräset. Men det dröjde inte länge innan barnen tröttnade och vart rastlösa (när bären “tog slut”, eller när jag inte orkade plocka fler), så då gick vi på en liten promenix och mötte Michaela nere vid glasskiosken! Vi följde sedan med hem till henne och barnen hade som vanligt väldigt kul ihop! Jag och Michaela hade givetvis också väldigt trevligt och kul!

På väg hem gick vi förbi en trädgård som Tindra föll pladask för! Där fanns en stor pool, en stor studsmatta, en rutschkana osv. Hon stannade länge, länge och tittade in genom staketet och ville inte följa med hem. När vi hade stått där en stund kom familjen som ägde huset och tomten hem och kom bort för att prata lite. Mamman i huset var väldigt trevlig och vi pratade ganska länge, när vi skulle dra vidare sa hon att vi borde komma förbi någon annan gång så att barnen kunde leka ihop och Tindra kunde testa alla roliga grejer. Hennes dotter är ett år äldre än Tindra. Mamman var äldre än mig, men verkade inte alls bry sig om min ålder! Det kändes skönt att bli accepterad, om man nu kan säga så!

Förresten störde jag mig lite på att så många trodde att jag tycker att 25-åringar är GAMLA mammor! Haha, det tycker jag definitivt inte, det skulle ju vara helt galet i så fall! Vad jag menade var att de var äldre ÄN MIG, inte äldre som i gammal. Jag menade helt enkelt med mitt inlägg att mammor som är äldre än mig generellt brukar ha ganska svårt för mig. Så dra på mungiporna och torka bort rynkorna som ploppade fram när ni läste mitt inlägg, för ni behöver dem inte än på ett tag

Idag köpte jag en varsin gåsele till mina små vilddjur som är en fara för sig själva utan vagnen ;-)

Jag är MYCKET nöjd med mitt köp! Vi tog även en liten provtur med selarna för att se om de trivdes med dem på och de brydde sig inte märkvärt faktiskt, dessutom kunde vi dra tillbaks dem lite lätt när de var påväg att ramla framåt!

Jag köpte även 6 barnskedar, 6 barngafflar, 6 plastburkar/skålar med lock för micro, frys och picknick och en napp som det står Tindra på. Ni förstår, det var rea på babyland!

Men vi var inte där ensamma! Efter att jag och barnen hade varit på McDonalds och sedan råkat träffa på en mycket bra föredetta klasskamrat, Wictor, så begav vi oss ut mot Ingelsta där vi mötte upp Katta och Saga och gick till Babyland. Saga fick också en namn-napp!

Barnen var som vildingar där inne! De busade runt och släpade efter sig en hel drös med leksaker och nallar som de hittat i butiken, så vi fick lämna tillbaks en del innan vi kunde åka hem. Så fort vi kom hem till Katta bjöds det på nybakade blåbärsmuffins och kaffe (som jag inte drack upp, som vanligt). Mycket goda muffins förresten!

Därefter var det väl 100 blöjbyten och sedan en tur ut på gården. Barnen gick som sagt omkring med sina gåselar bara för att testa! De var glada, busiga och vilda! (Att de var glada var ett under, då de varit tjuriga under hela resten av dagen) Tindra ramlade stup i kvarten (lullig?) och på grund av att hon vägrade ha på sig sina byxor ut så fick hon sig lite skrapsår på knäna.. Men det hör väl till barndomen?

Tuva och Enya fick första parkett framför vinbärsbuskarna och mumsade i sig så mycket magen kunde rymma (vilket iofs är en lögn, då de i så fall skulle ha ätit upp alla bär på buskarna - och det gjorde de inte). Vi gick sedan in och Vicke fixade kötbullar och makaroner åt barnen innan vi skulle röra oss hemåt igen.

Enya

Saga

Nästan alla

Tuva

Vicke

Katta (och lite Tuva)

Tindra med nya nappen!

Efter att Tindra hade åkt iväg gick jag, Tuva och Enya ut på en liten promenad - utan vagn! Det gick jättebra men de ville hela tiden gå åt olika håll!! Barnen gick riktigt duktigt och snabbt!

När vi kom ner för vår lilla backe utanför huset, såg flickorna att det satt ett gäng ungar på en stor filt och hade picknick. De tyckte att det såg roligt ut, så de gick och kollade läget!

Picknick-barnen tyckte att det var så kul att ha mina barn där, så de vart lite smådeppiga när vi sa att vi skulle gå hem och äta!

Det var roligt, tyckte jag!

Katta och Enya

Tindra plockar vinbär!

Saga luktar på sina blommor.

Bästisarna höll varandra i hand nästan hela tiden! De är oskiljbara!

Påväg mot rutschkanan!

Saga åker kana.

Tindra åker kana.

Tuva GÅR! :-)  (de är jätteduktiga och stadiga och vill helst springa)

E & T åker kana!

T & E kryper i gräset!

Och bredvid varandra!

Tindra och Saga går och pratar med varandra! (Visst är det kul att höra på småbarn när de samtalar?!)

Enya och Tuva försökte klättra upp i rutschkanan.

Jag och Enya sitter och tittar på Saga som rullar nerför backen!!

Bundisarna! De är som klister på varandra, hehe.

Enya hade lite otur den dagen! Vi lämnade vagnen hemma hos Katta så att flickorna skulle få gå lite och det första Enya gjorde var att falla pladask ner på backen vilket lämnade ett fult blåmärke runt ögat. Därefter gick det jättebra ute, de är ju så stadiga redan, men när vi kom in igen efter ett par timmar ute så snubblade hon i hallen och slog näsan mot en kant!

Allting gick mycket bra tillslut, men hon ser ganska illa tilltygad ut på vänster sida av ansiktet.

Det var en MYCKET bra dag! Papporna skickade vi ut med de stora flickorna medan Katta lagade mat och efter maten tog vi själva med oss barnen ut och lekte en stund. Maten var god, sällskapet var suveränt och barnen hade kul, vad mer kan man önska sig?

Nu har jag suttit i evigheter med min knasdator bara för att ladda upp alla bilder, så jag hoppas verkligen på lite kommentarer nu, hihi