Den här Elin som jag skrev om, hon skrev en kommentar igen. Tydligen menade hon inte något illa med sin kommentar utan uttryckte sig bara lite fel. Tack för att du talade om det för mig, det känns skönt att tillochmed du förstod min reaktion på kommentaren och det är framför allt strongt av dig att erkänna det i stället för att inta en försvarsposition och förvärra hela situationen, vilket många (jag inräknad) säkert skulle gjort om man läst mitt upprörda svar :-)
Det går upp och ner hela tiden! Barnen blir sjuka, sedan halvsjuka, sedan sjuka, sedan halvsjuka. Just nu är bara Tuva sjuk, hon har hög feber och allmäntillståndet är väl inte det bästa. Det hela känns lite jobbigt, för jag vet att jag inte har råd att missa mer i skolan. Kalla det negativitet om ni vill, själv kallar jag det realitet! (Jo, en del tycker att jag blivit mer negativ på sistone, jag menar att jag fått fler motgångar på sistone, för någon negativ person är jag inte. Alla inlägg kan inte vara strålande positiva och glada, för jag är en vanlig människa - precis som du som läser bloggen.)
Något positivt med sjuklingen är i alla fall att hon har en väldigt snäll mormor som är hemma för vård av barnbarn i två dagar. Hon var här med dem idag och kommer att vara här med dem i morgon igen! Därefter, om barnen fortfarande är sjuka, kommer min snälla bror att vara barnvakt medan jag är i skolan. Men det känns ändå lite jobbigt, jag vill ju inte betunga dem med mina problem riktigt. Fast å andra sidan får de väl skylla sig själva som erbjuder sig att hjälpa mig.
Enya var hemma med Tuva och mormor, men Tindra fick gå till dagis idag. Jag tänkte att hon kanske skulle tycka att det var kul att gå dit ensam en dag. Att vakna ensam med mig, äta frukost med mig och sen gå fullkomligt ostressat bort till förskolan och hinna prata med mamma på vägen.
Well, bortsett från att hon var otroligt morgontrött och knappt ville ha någon frukost vilket i sin tur ledde till att vi kom lite sent och inte hann prata så mycket på vägen förutom “Mammaaaa!! JAG VILL INTE SPRINGA! Släpp ner miiiiig!”, så var det väl mysigt 
När vi kom fram och hon insåg att jag skulle lämna henne på förskolan utan syrrorna, så blev hon väldigt ledsen! Hon kramade om mig hårt, hårt och ville inte att jag skulle gå där ifrån. Hon skrek och grät efter “mamma” och fröknarna sa åt mig att gå där ifrån och att hon snart skulle bli glad igen. Vi (läs jag) vinkade genom fönstret och sedan stack jag med ett väldigt ledset mammahjärtat. Så fort jag satt mig på bussen ringde jag för att höra att allt var okej - och det var det! Hon hade redan börjat leka och skratta och jag kunde känna mig lugn. När jag sedan hämtade henne vid 16, sprang hon snabbt fram till mig med ett leende på läpparna och gav mig en stoooor kram.
Idag, strax innan jag skulle lägga barnen, försökte jag förbereda dem lite på att morgondagen kommer bli precis som dagen idag, nämligen så att Tindra går till dagis och att de minsta stannar hemma. Jag ville liksom få det att låta kul och spännande och sa;
“I morgon kommer mormor igen och tar hand om Tuva och Enya medan Tindra är på dagis och mamma i skolan! Tänk så kul det ska bli!” och så gav jag dem ett stort, fånigt leende, varpå Tindra svarar med sarkasm i rösten och en sned blick som säger att jag är helt knasig i bollen;
“Mamma, det ÄR inte så kul *konstpaus* Det är INTE kul!”
SJälvklart också med betoning på versalerna ovan.
Översatt tíll fjortisspråk: “Asså du fattar ju typ iiiiingenting!!!”
Vackra lilla Tindra under själva konfirmationen i Norge
Avslutar med en härlig bild från sensommarn när Saga och Tindra var ute i mysiga Vilbergen.
